Stålis kraschlandar
Dokumentär om haveriet är mer spännande än Nicolas Cage
Chris Nolans Batmanfilmer (Batman begins 2005, The dark knight 2008, The dark knight rises 2012) har varit enorma biosuccéer och banat väg för den explosion av superhjältefilmer på vita duken vi sett de senaste åren.
I vår börjar Batmansagan på bio om från noll igen i och med filmen Batman vs Superman. Valet av Ben Affleck som Batman har mötts med ramaskri från fansen – men det är inte första gången Warner gjort ett kontroversiellt val av skådespelare till en superhjälteroll.
”Superman Lives” var namnet på en Stålmannenfilm som skulle regisseras av Tim Burton några år efter hans framgångar med Batman (1989) och Batman returns (1992).
Filmen är kanske mest känd för några bilder som kan hittas på nätet av huvudpersonen i någon sorts gummiliknande Stålmannendräkt och pagefrisyr. Kanske hade de bilderna inte fått samma spridning om inte den som valts att spela Stålmannen hetat Nicholas Cage.
I år släpptes Jon Schnepps dokumentär The death of ”Superman lives”: What happened? En film om det havererade filmprojektet.
Producenten Jon Peters hade lyckats komma över rättigheterna till Stålmannen och efter succéerna Batman och Batman returns tog han sig nu an hjälten från Krypton. Förutom den förste av de tre manusförfattare som skulle jobba med filmen, Kevin Smith, tycks ingen i produktionsteamet ha haft någon som helst förkunskap om seriefiguren.
Peters, som började sin producentkarriär som Barbara Streisands frisör, hade som input att Stålmannen inte fick flyga, inte fick bära sin traditionella dräkt då Peters ansåg att den var för fjollig, samt att Stålmannen skulle kunna hugga huvudet av folk med sin mantel. Peters krävde även att filmen måste innehålla en strid med en jättespindel.
Smith har senare kritiserat Burton för att inte förstå superhjälteserier. Inte heller manusförfattaren som tog över projektet efter Smith eller konceptkonstnären var speciellt kunniga.
När jag ser Schnepps dokumentär slår det mig att produktionsteamet försökt tolka en redan omöjlig superhjälte de nästan helt saknat förkunskaper om. Och faktiskt kunde de ha skapat den bästa, mest respektlösa, tolkning av Stålmannen som någonsin gjorts.
I scenen där man får se Nicholas Cage i blå latexkläder får man också se honom som Burtons vision av Clark Kent. En tönt i Musse Pigg-t-shirt, beige nittiotalskavaj och stripig page. Ganska långt ifrån den glasögonprydda, stiliga journalisten i serierna. En tolkning av Kent som är trovärdig. Som ett missanpassat UFO även i sin mänskliga form.
Filmbolaget Warner backade till sist ur. Efter flera kalkonartade superhjälteprojekt som inte burit sig ekonomiskt som Steel (1997) med Shaquille O’Neal i huvudrollen fick Warner kalla fötter. Istället tog Peters delar av produktionen med sig in i sitt nästa projekt Wild wild west (1999). Ett storförlustprojekt med just en jättespindel.
Styrkan i den här sortens dokumentärer är tydlig.
Vissa science fiction- och superhjälteformat håller helt enkelt inte för att adapteras, Stålmannen är ett av dem, vare sig Superman returns (2006) eller Man of steel (2013) är några mästerverk. Men tack vare dokumentärer som Schnepps får vi behålla fantasin om hur det kunnat bli om de där andra filmerna gjorts. Fantasier som helt klart är så oerhört mycket bättre än vad filmerna i sig blivit.
