Sheriffen
En berättelse om hur rättvisa skipas
Även om man inte hade den blekaste aning om att Sheriffen kallades för ”Sheriffen”, så kunde alla som mötte honom ana att det var något imponerande rättvist med denne man.
Det var något med Sheriffens… pondus, säger man väl, som injagade skräck i de flesta. Hans sätt att liksom släpa sig fram och samtidigt häva sig omkring som om hela omgivningen vore en krycka.
Och det var få i det lilla Alliance County som inte kände igen honom. Sheriffens tv-program ”På spaning efter den tjuv som flytt” var en nationell succé.
Det kan ju låta lite pretentiöst att döpa sitt tv-program efter Prousts roman, men Sheriffen var i ärlighetens namn en oerhört bildad man. Något han aldrig missade ett tillfälle att påpeka:
”Mnjaee... statistiken, samstämmig forskning samt min 40-åriga erfarenhet visar att det inte stämmer”, kunde han säga, för att i samma andetag citera Joseph Conrad.
Sheriffen visste så mycket att han kallades ”Professorn” av sin närmaste omgivning. Vissa kallade honom bara ”Doctor Phil”, för att understryka att han var filosofie doktor, men det var mest kollegerna på sheriffvetenskapliga institutionen, där han tillbringade allt mindre tid.
Sheriffen hade nämligen upptäckt att riktig rättvisa inte skipades på sheriffvetenskapliga institutionen eller på sheriffens kontor. Eller ens genom lagen.
Riktig rättvisa skipas i tv och i tidningsspalterna. Och fanns det någon han brann för så var det att skipa rättvisa.
Sheriffen var dessutom ofantligt rik. Vilket han påpekade nästan oftare än sin stora bildning. Sedan lång tid tillbaka hade han nämligen sin egen tidningsspalt: ”Sheriffens bästa berättelser”. En kolumn full av historier om Alliance Countys allra mest ökända förbrytare, där krutröken låg tät och där den verklige mördaren sällan var den man trodde.
Åh, vilken spalt det var!
Spalten hade blivit berömd när han för trettio år sedan sprängde Big Mama Lennys bordell. Under årens lopp hade han avslöjat så många skurkar (inklusive presidentens mördare) och korrupta snutar (inklusive presidentens mördare) att de inte gick att räkna. Och han hade metodiskt skjutit prick på alla westernförfattare i hela countyt tills han var den ende som fortfarande stod upp.
Berättelserna hade blivit så populära att vissa kallade tidningen för ”Sheriffbulletinen” bakom Sheriffens rygg. Och bakom redaktörens rygg. Men det var egentligen inte något konstigt i detta county, där ministrarna hade ett eget tv-program varje söndag, polisen en egen twitterkanal och statsministern en hel tidning som enbart skrev om hur mycket alla barn älskade honom.
Men visst fanns en elak sida av skvallret. För sanningen var ju den att Sheriffen inte var sheriff på riktigt. Och när invånarna i Alliance County var på sitt elakaste humör brukade de säga att det var därför han hatade den riktiga sheriffen så mycket.
En duell hade länge varit oundviklig.
Stunden hade kommit en het fredag i augusti när den riktige sheriffen Lucky Lambertz och den hale brännvinsadvokaten Claes Bronson för sjuttielfte gången försökte släpa den galne mördaren Mad Tom till galgen. Han skulle hängas, anklagad för att ha dräpt och ätit hundratals kvinnor och barn.
Efter en vild skottlossning jagade Sheriffen Lucky Lambertz och Claes Bronson på flykten. Ingen har sett till dem sedan dess.
Och det var som att sedan den dagen hade Sheriffen fått blodsmak i munnen.
Hans berättelser blev allt mer vildsinta. Sheriffbulletinen spottade ur sig historier dagar, veckor, månader i sträck.
Han löste mord som begicks för hundra år sedan. Han öppnade en familjerådgivning. Han började utföra trolleritrick! Bara genom att titta på ett fotografi av en människa kunde han avslöja att hon var mördad. När boskapen försvann från OK Corral skrev han utan att tveka tjuvens namn på en lapp som han stoppade i fickan. Men när Sheriffbulletinen basunerade ut nyheten att han sålt sina berättelser till Hollywood för en miljard dollar spred sig oron bland befolkningen på allvar.
Skulle pengarna stiga honom åt huvudet?
Sheriffen barrikaderade sig på saloonen där han firade med den finaste årgångswhiskyn och skröt om att han en gång försökt skjuta sin egen mamma. Vilket såklart Sheriffbulletinen gjorde löpsedel på.
Efter tre dagar kunde invånarna bakom stängda fönsterluckor se hur Sheriffen med dragen revolver långsamt släpade sig in på Sheriffbulletinens kontor - en imponerande byggnad som med åren fått en allt mer besvärande patina.
- Bry dig inte om det där, väste den trötte redaktören så fort han såg sheriffens väldiga kroppshydda i dörröppningen.
- Det är ändå ingen som läser tidningsspalter längre!
Det var visserligen sant. Redaktören själv ringde mest i sin nya telefon numera. Han älskade sin nya telefon mer än allt annat. Sheriffen hasade sig fram till skrivbordet och mumlade något bakom handen han alltid höll för ansiktet. Det gick att urskilja enstaka ord: ”lekman”… ”i allt väsentligt saknar kunskaper”… ”dra åt helvete”… ”mnjaa”…
Redaktören lade undan telefonen och väntade. Till slut höjde Sheriffen rösten.
- Jag är färdig med tidningsspalter. När rättvisan verkligen står på spel är det bara en sak som fungerar.
- Vad, viskade redaktören.
- Jag ska starta ett eget kavalleri!
- Men snälla Sheriffen… redaktören svalde.
- Kan du inte fortsätta som vanligt? Utfärda belöningar? Sucka i tv? Lite trolleritrick? Vi gillar ju det. Men ett eget kavalleri… det är mot federal lag!
- Du sade det själv, det är ingen som läser tidningsspalter längre, frustade Sheriffen och hävde sig upp på knogarna.
Redaktören nickade uppgivet mot en väldig ryggtavla. Sheriffen var redan på väg ut för att sadla hästarna.
- Någon måste stoppa honom. Det här är ingen j***a bananrepublik, muttrade den förtvivlade redaktören, väl medveten om att Alliance county trots allt var väldigt avlångt och på sätt och vis såg ut som en banan om man tittade på det lite från ovan.
