Jorden skulle kunna gå under på 72 minuter
Kärnvapenkrigsfilmerna kommer inte i närheten av verkligheten
72 minuter. Så lång tid tar det för världen att sluta existera i vårens fackboks-bästsäljare, Annie Jacobsens ”Nuclear war: A scenario”. Under ett årtionde har hon intervjuat de allra flesta som vet någonting om kärnvapenkrig för att skapa en realistisk bild av vad som skulle hända om det otänkbara blev verklighet.
I det hypotetiska minut för minut-scenario hon effektfullt målar upp fyrar Nordkorea av två interkontinentala ballistiska robotar mot USA som svarar direkt och utlöser en global kärnkraftsvinter. Det är skrämmande läsning.
Någonstans på vägen bort från kalla kriget slutade vi att oroa oss över bomben. Jacobsen menar att det fortfarande finns anledning till oro. Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina och Israels folkmord i Gaza utförs båda av länder med kärnvapen i arsenalen. Netanyahu har tidigare hotat Iran med kärnvapen men sedan dragit tillbaka uttalandet. Putin å sin sida markerade tidigare i våras att ”Ryssland är redo för kärnvapenkrig”.
Annie Jacobsen berättar om en simulering av ett kärnvapenkrig mellan Ryssland och Nato som utfördes 2020 av kärnvapenforskare på Princeton. I den dog 100 miljoner människor den första timmen. Att dö omedelbart är inte nödvändigtvis det värsta som kan hända dig i ett kärnvapenkrig. Jacobsen citerar Sovjetledaren Nikita Chrusjtjov: ”De levande kommer att avundas de döda”.
Den allra första spelfilmen om att överleva efter en atombomb lär vara ”Five” från 1951, ett kammarspel om de fem sista människorna efter en kärnvapenexplosion. ”Hiroshima” från 1953 gör ett tappert försök att skildra det vidriga efterspelet sedan Little boy briserat den 6 augusti 1945, men når inte riktigt ända fram.
Närmare kommer ”Barefoot Gen” från 1983. Animen, baserad på en manga av Keiji Nakazawa som själv överlevde bombningen av Hiroshima, tar till vara på animationens gränslösa frihet och visar hur barn smälter, ögonglober faller ur skallar och hud vissnar och slits av kroppen när bomben slår ner. Huvudpersonen Gen överlever explosionen och tvingas dra sin gravida mor Kimie från det raserade brinnande huset som hans familj har fångats under. Medan resten av familjen brinner upp föder Kimie en dotter, som senare dör av undernäring och i del två av berättelsen dör även Kimie av strålsjuka.
Under åttiotalets första halva kom också filmer som ”Threads”, ”Dagen efter” och ”Testamentet”. En utsökt misär sköljde över världen och traumatiserade generation X så djupt att de startade anarkopunkband för att hantera sin ångest.
Filmerna tog plats i vanliga samhällen där kärnvapenkatastrofer kom att utplåna allt liv, kultur och civilisation, en framtid som några av de som Annie Jacobsen talat med fortfarande menar är fullt möjlig. En kärnvapenattack skulle utlösa en kedjereaktion med förödande konsekvenser. Att antalet kärnstridsspetsar minskat sedan åttiotalets slut betyder inte att det inte finns tillräckligt för att släcka världen. Annie Jacobsen upprepar flera gånger det som Reagan och Gorbatjov uttalade gemensamt under 80-talets mitt: Man kan inte vinna ett kärnvapenkrig. Det finns bara förlorare.
Parallellt med de tidiga filmerna om kärnvapenkrig kom filmer om monster, muterade djur och levande döda. Även de uppstod som metaforer ur svampmolnen. I Japan föddes Godzilla ur ruinerna efter Hiroshima och Nagasaki. Det går att överlista monster, att återbygga städerna som de förstör, att överleva. Till skillnad från kärnvapen lämnar de inte saltad jord efter sig.
Och samtidigt som vågen av de mer verklighetsnära skildringarna av kärnvapen avtog, blev kaijus, mutanter och zombier allt vanligare. 2024 är Godzilla större än någonsin och wasteland-miljöer som de i Mad Max-filmerna känns hemtama och bekanta. Årets stora tv-serie, ”Fallout”, är baserad på en dataspelsserie och är en satir om en kitschig alternativ framtid inspirerad av 50-talets ”atomic age” (se dokumentären ”The atomic café” från 1982). I ”Fallout” är jorden fortfarande radioaktiv men det finns medicin som heter ”Radaway”. Misären är mer komisk än tragisk och våldet blinkar mot tv-spelsmekanik.
Postapokalyptiska dystopier som de i Mad Max-serien eller tv-serier som ”Fallout” är en dröm om en fortsättning. En framtid full av mutanter och rövare, där vatten är en bristvara, är ändå en framtid. Filmer som ”Threads” och ”Dagen efter” försökte förmedla motsatsen: Efter kärnvapenkriget finns inget. Döden. Svart. I filmerna om kärnvapenkriget spelar det ingen roll vem som anföll och filmerna slutar ofta med en frusen bild eller en textruta. ”På stranden” från 1959 avslutas med bilder av ett Melbourne tömt på liv och en vepa med texten “Det finns fortfarande tid, broder”. ”Five” avslutas med ett sammandrag från Uppenbarelseboken:
”Och jag såg en ny himmel och en ny jord (…) Döden ska inte finnas mer, och ingen sorg och ingen gråt och ingen plåga (…) "Se, jag gör allting nytt.””
I “På stranden” ger Peter ett piller till Mary (Donna Anderson) som hon ska ta om hon blir sjuk, och förklarar för henne att strålsjukan bara går åt ett håll. ”Och det här botar den?”, frågar hon. Han svarar: ”Älskling, du vet att inget botar den. Det här tar slut på den.”
Tappade vi perspektivet på kärnvapenkriget när vi fick andra apokalypser att oroa oss för (klimatförändringar, muterade virus)?
I ”Hiroshima – min älskade”, frågar japanska Lui franska Elle vad Hiroshima betydde för henne i Frankrike, och hon svarar att för henne var det slutet på kriget. ”För oss började en ny skräck. Och sedan likgiltighet. Och sedan skräck inför likgiltigheten.”
Filmrättigheterna till ”Nuclear war: A scenario” har köpts av Legendary Entertainment och ”Dune”-regissören Dennis Villeneuve sägs vara intresserad av den. En kulturell kursändring?
Kärnvapenkrig är fortfarande ett hot mot vår själva existens, ett hot som tål att varnas om. Skildringar på film bör fortsätta att försöka, men de kommer aldrig ens i närheten av den verklighet som avslutar Annie Jacobsons scenario.