Makten eller härligheten
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-12-13
Cecilia Trenter om barockkvinnornas dödliga val – i filmen värld
I recensioner av Justin Chadwicks Den andra systern Boleyn påpekas att kvinnor framställs som schabloner i historisk spelfilm. Som om det inte gällde män.
Frågan är inte om de historiska personerna är schabloner eller inte, utan vilka schabloner man väljer i historiens epoker – även epoker är ju behäftade med stereotypa drag. Tidigmodern tid, det vill säga 1500- och 1600-talen, är en utmärkt kuliss för lektioner i heder och moral eftersom den tidens människa uppfattas ha närmare till sina känslor och sin heder, likt barnet på gränsen till vuxenvärlden. Därför porträtteras de som mer lidelsefulla, svekfulla och troende än moderna tiders rationella aktörer.
I filmen är alltså tidigmodern tid ett rum fyllt av lidelse och lusta, men samma epok rymmer två skilda bilder av kvinnlig sexualitet. Kombinationen kvinnor, makt och sex är bokstavligen en dödscocktail, se till exempel Elizabeth (1998), Elizabeth: The Golden Age (2007) och årets drama Den andra systern Boleyn om den goda Mary och den onda Anne.
Att behöva välja mellan kärlek och kall, mellan den privata rollen och den offentliga är en vanlig dramaturgisk motor i populärkulturella bilder av historiens hjältar. Det speciella för filmerna om kvinnlig makt är att kvinnor som sviker sin moraliska plikt straffas med brutal död. Sexualiteten är central. Det är inte sexet som sådant som ska straffas utan kombinationen sex och utövande av makt. Det slår aldrig fel; de som väljer bort makten får bra sex.
Mary Boleyn är oskuldsfullt förälskad och ger sig själv åt kungen men utmanövreras av den intriganta systern Anne som inte tänker ge den lystne kungen vad han åtrår förrän hon blir hans drottning. Mary böjer ödmjukt huvudet inför sitt öde när kungen lämnar henne, men har i gengäld avnjutit mjuksex så länge det nu varade. Anne trånar efter makt och får den, men straffas och stukas steg för steg. Hon blir våldtagen av den otåliga och tidigmodernt tokkåta kungen, hon blir förödmjukad av det engelska folket, anklagad för incest för att till sist, gråtande av skräck, böja huvudet inför bilan. Det kostar att ha högburet huvud, det fick även Marie Antoinette känna av i både giljotin och eftermäle.
Elizabeth, mer känd som jungfrudrottningen, presenteras i Shekhar Kapurs episka storfilmer som den varmblodiga kvinnan som väljer bort sex till förmån för makten. Hon har visserligen ajabaja-sex med sin älskare men överger honom eftersom han bedrar och förråder henne. Hon gifter sig med England och överlever både bokstavligen och moraliskt. Vi får inte lära oss mycket historia i filmerna, men däremot en hel del moral. Kvinnor som suktar efter sex och makt måste dö, de som erövrar makt måste offra sex och de som får sex är maktlösa, och därmed basta.
Annat är det i porrfilm. Kvinnor i porrfilm som på ett eller annat sätt utspelar sig under 1500- och 1600-talen – jo, såna finns – är lika lystna och maktgalna, men de varken avrättas eller mördas. Det är således vitt skilda logiker som styr stereotyper om makt och sex i spel- respektive porrfilm.
När det Lars von Trier-ägda bolaget Puzzy Power beslutade att producera porr, valde man att göra en porrfilm för kvinnor, Constance (1998). Den kvinnliga smakpanelen menade att gammaldags stämning med spetsar och sammet skulle bryta den manliga dominansen på området och locka ovan kvinnlig porrpublik. Handlingen förlades till det diffusa ”mormors tid”, återberättad i huvudpersonen Constances dagbok. Hennes sexuella uppvaknande är en tidsresa via den tidigmoderna karnevalen. Där varken normer eller anständighet råder, finns heller inga nutida hämningar. Den dominanta Lola med visuella rötter i barocken, lär den oskuldfulla Constance, vars tidsmarkörer är hämtade från Jane Austens värld, allt hon kan. Historiska epoker blandas friskt utan tecken på sanningsanspråk, vare sig när det gäller historia eller samtida syn på kvinnlig sexualitet.
Skillnaden mellan filmerna – som alltså är fiktioner med uttalat kvinnlig adressat– handlar inte om grader av trovärdighet eller sanning. Det är filmernas status i offentligheten som avgör om barocka kvinnor tillåts att ha både sex och makt. I porrfilmen, som få har sett, är tidsavståndet avgörande för att frigöra kvinnlig sexualitet, medan spelfilmen, som når ut i snart sagt varje hem, kursiverar sambandet mellan kontroll, makt och kön. Pornografin är kulturens skrattspegel där samhällets tabun ställs på ända. Därför kan kvinnor tillåtas allt, medan kvinnor i offentlighetens historieskrivning, som spelfilm bör betraktas som, ska vara historiska förebilder för samtida ideal.
Det sägs att fiktioner om svarta presidenter har fungerat som audiovisuella genrep och berett vägen för Obamas seger. Man törs inte tänka på vad historiska berättelser om kvinnor, sex och makt i så fall bäddar för. Time for Change?
Cecilia Trenter, Lektor i historia vid Växjö universitet