Dramatisk död i festivalfinal
Östersjöfestivalens final var av det mer svårslagna slaget. Arnold Schönbergs mastodontverk Gurrelieder, färdigställt 1913, kräver en berättare, fyra solister, en mycket stor orkester och en ännu större kör. I Stockholms Konserthus, där festivalen avslutades, samsades filharmonikerna med radiosymfonikerna och rymdes fler körer än här får plats att nämna.
Gurrelieder bygger på den vid förra sekelskiftet högt skattade (och i dag oförtjänt bortglömde) J P Jacobsen, vars Gurresang ligger till grund för Schönbergs verk. Det handlar om 1300-tals kungen Valdemar Atterdags kärlek till Tove, flickan av folket, som mördas av drottning Helvig. Atterdags slott bar namnet Gurre. Naturromantik, kärlek och ganska mycket död i ett verk som handlingsmässigt pekar bakåt mot Wagner, men musikaliskt skiljer sig från senromantiken i det att det finns flera partier som pekar fram mot modernismen.
Framförandet var mäktigt. Camilla Tillings lysande Tove fick en värdig moatjé i Michael Weinius Waldemar; hans tenor visade kraft och sensualitet i en sällsam men kongenial förening. Lilli Paasikivis mezzosopran gav Waldtaube (Skogsduvan) en dramatisk touche, liksom Jeremy Carpenters Bonde hade svärta och Niklas Björling Rygert (Klaus-Narr) sjöng med inlevelse och fokuserad klang. Mäktig var också Berättaren, den 91-årige legenden Frans Mazura; med bakgrund som både basbaryton och skådespelare deklamerade han partiet med dramatisk nerv.
Innan denna final var fredagens konsert i Berwaldhallen den musikaliskt mest intressanta. Kaija Saariahos 40 heartbeats, en födelsedagskomposition förärad Esa-Pekka Salonen och kompositören Magnus Lindberg på deras 40-årsdag, gav mersmak. Kort och skrivet i lösbladssystem, där dirigenten kan välja vilken ordning styckena ska framföras, önskade man att hyllningen skulle gällt åtminstone en 100-åring.
Vackert var Erkki-Sven Tüürs Les poids des vies non vécues, tillägnat första världskrigets alla offer (det beställdes till hundraårsminnet av kriget). Violinstämmorna från Nordic Symphony Orchestra och en virtuos, ung solist, Sergey Dogadin, spelade skimrande under Anu Talis ledning. Att den konserten avslutades med Sjostakovitjs 10:e symfoni, kompositörens tragiska bokslut över Stalin-epoken komponerat samma år som diktatorn dog, 1953, var knappast en slump. Brist på diktatorer råder inte i Ryssland.