Ensam är svag
Fassbinders fördomsdrama aktuellt än idag
Klarascenen är fylld av stolar. Tio räta rader om nio stycken exakt likadana. Ordning och reda, så som en nation som värnar om sin egenart vill ha det. Inga avvikande mönster. Dessutom blir stolparaden ett slags spegelbild av teatersalongen. Publiken sitter på stolar i räta rader.
Det handlar om Nadja Weiss uppsättning av Rainer Werner Fassbinders Rädsla urholkar själen från 1974. Alldeles nyss regisserade hon Kaurismäkis Mannen utan minne på Dramaten, en föreställning där filmen urholkade teatern. Denna gång så råder det ingen tvekan om att det handlar om teater, möjligen delvis tack vare att redan Fassbinders film har starka teatrala drag; en avskalad dialog, tydliga fokus och omsorgsfullt valda miljöer.
Den i jämförelse med filmen reducerade rollistan skulle kunnat förstärka utsattheten hos figurerna, men Emmi (Malin Ek) och Salem (Bashkim Neziraj), eller Ali som han ju kallas, ger inte riktigt utrymme för de övrigas situation. Att Bashkim Neziraj får tala en haltande svenska riskerar också att göra honom en smula platt, han får inte det ensamhetens sammanhang som krävs för att han ska bli mer än ett föremål för moderskärlek.
Det är nog den sympatin som väcks från salongen, medan Malin Ek ger Emmi ett äkta känt behov av en man, oaktat omgivningens fördomar. Salem är ju inte bara arab, han är dessutom skamligt mycket yngre än Emmi, och det må ha gått 40 år sedan Fassbinders film, men just de fördomarna är ännu inte utrotade. Jag tvivlar dock på att dessa fördomar skulle vara särskilt utbredda i teaterpubliken.
Till styrkan med Stadsteaterns uppsättning är det vemod som vilar över skeendet, som till stor del skapas av det långsamma tempot i kombination med Ellen Ruges filminspirerade ljussättning. Skådespelarna är utelämnade till enkla klädombyten och minimalt med rekvisita. Det värsta de kan ställa till med är att sparka ner en stol eller två. Christer Fant och Kalle Westerdahl gör enkla, snygga rollbyten (Emmis barn, grannar, med flera) liksom Ann-Sofie Rase och Jessica Liedberg (Emmis barn, barbesökare, städerska).
Slutet är lika ambivalent som i filmen, omgivningens acceptans beror inte bara på egenintressen, den kommer också i sista stund, möjligen för sent. Då, 1974, lika väl som nu, 2015.
