Feberyran har gjort mig till en Homelander
Snart är allt över – och det går inte att hantera
När du läser det här kan allt mycket väl vara över. Jag vet. Det låter dramatiskt. Men jag hittar inget annat sätt att uttrycka mig på. Allt är upp och ned nu. Ingen vet vad som ska hända, alla befarar det värsta, eller slår dövörat till och drar norrut och skidar skyldiga nerför backar och i spår.
Det är märkliga tider.
Själv ligger jag sjuk i det som kan vara covid-19, eller inte. Ingen vet, alla frågar, och snart tycks alla runt mig vara experter. Jag håller mig hemma (såklart) och kan inget annat göra än att vänta. Vila och vänta. Det är fruktansvärt, på flera sätt fruktansvärt. Långtråkigt. Förlamande långtråkigt. Och utmattande. Att bara ta mig till toaletten är en ansträngning som kräver flera timmar i liggläge. Så jag håller mig och hoppas det ska gå över. Det gör det inte.
Jag försöker hålla oron väck. Om inte annat för barnens skull. Jag märker hur världarna går ihop, den yttre verkliga med ständiga larmrapporter om smittspridningens framfart, de galopperande dödstalen, sjukvårdens brister och beredskap, kampen om tiden, att rädda liv, prioritera, där land efter land stänger ner och in sina medborgare i hemmen, unga, gamla, friska, sjuka och där människorna stannar hemma.
Och jag tänker på den andra världen, på Homeland, den amerikanska tv-serien och på CIA-agenten Carrie Mathison och jag tänker på statsepidemiologen Anders Tegnell och på Carries in-i-döden lojala följeslagare, it-teknikern Max Piotrowski (som varit med sedan pilotavsnittet) och hur otroligt lika de två är, Anders och Max, inte bara utseendemässigt utan också i sättet, det där stoiska, stabila, orubbliga, oavsett virusspridning eller terroristattacker står de likt lugnet i stormen.
Jag tänker att covid-19 och Homeland hänger ihop. Och det slår mig hur jag, likt Carrie, febrilt försöker begripa hur de hänger ihop.
Jag vet, jag vet. Det låter dramatiskt, konspiratoriskt vansinnigt, megalomaniskt. Det kan vara min viruspåverkade hjärna som talar, men låt mig förklara.
Nu ska sista avsnittet sändas. Jag vet allvarligt och ärligt talat inte hur jag ska hantera det.
I skrivande stund när världen överraskats av ett snabbspridande virus, där inte ens experter vet utgången och i vilken min släkt i USA sitter i karantän och bästa barndomsvännen med sin familj i England likaså sänds åttonde och absolut sista säsongen av Homeland.
I nästan ett decennium har den bipolära, gränslösa CIA-agenten Carrie Mathison tillsammans med kollegorna Peter Quinn, Max, Dal Adar, och inte minst hennes chef Saul Berenson, fört ett brutalt krig mot terrorister och terrorism, ett krig som utkämpats i Kabul, Bagdad, Berlin, Islamabad, New York, Washington DC.
Och nu är det dags. Nu ska säcken knytas ihop. Sista avsnittet sändas. Jag vet allvarligt och ärligt talat inte hur jag ska hantera det. Vilket låter helgalet, jag hör det själv, men – om det kan vara en ursäkt, en förklaring – är fiktionen mitt sätt att stå ut.
Låter det konstigt? Jag tycker inte det.
Vi vet inte hur kampen mot smittspridningen av covid-19 slutar, till skillnad från Homeland som faktiskt har ett slutdatum. Även om vi måste stå ut med att många fler kommer dö och på de mest fruktansvärda sätt, särskilt de som står Carrie nära (för ingen som Carrie älskar överlever) så finns det ett avslut för Homeland, ett closure. Vi kan sörja – och gå vidare.
Och kanske är det just här och nu i tider av desperation, oro, ovisshet rädslor, sjukdom och död som fiktionen fyller sin främsta funktion. Här finns ett ramverk, en början, ett slut.
Vi känner oss aldrig så ensamma som när världen omkring är oförutsägbar och hotfull, men genom fiktionen och dess lagar får vi möjlighet att fly undan en stund, in i andra världar, lära känna och sällskapa med nya människor, som vi kan sörja, förbanna, älska och hata. Här är allt möjligt, hur omöjligt det än må vara. Och det finns ett slut. Och vi vet det. Därför står vi ut.
I den verkliga världen gråter jag inte över de som insjuknar och dör i sviterna av covid-19, jag skriker inte ut min förtvivlan av oro för släkt och vänner här hemma och i övriga världen.
Inte heller lever jag ut min ängslan över samhällsekonomin, hur det ska gå för alla kulturarbetare, småföretagare, asylsökande, ensamstående, fattigpensionärer, skolungdomar, sjuka, gamla och jag försöker att inte lamslås av tanken på vilka stora hål och sår viruset i slutändan kommer att lämna efter sig. Jag håller ihop. Jag tror det är klokast så.
Så vad gör jag i stället? Ligger hemma, sjuk och går all in i Homeland, försöker få pusselbitarna på plats. När blev jag sjuk? Jag insjuknade fem dagar efter en resa från Tel Aviv. Vaknade med svår halsont, ledvärk, svårt att andas, ont i bröstet och i lederna och med en bedövande trötthetskänsla. Covid-19? Ingen vet. Men om det nu är coronaviruset, vilket min husläkare säger kan vara fullt möjligt, och jag smittades i Israel, är det en slump?
Förmodligen. Men ändå. Det leder tillbaka till Homeland som må vara en amerikansk serie men som bygger på Gideon Raffs israeliska serie Hatufim/Prisoners of war. Se där. Allt leder till Homeland, just nu leder allt till Homeland.
Jag tänker också på namnet, Homeland. Att jag blivit en Homelander, en som landat hemma. Jag tänker att inte heller det är en slump. Att det är meningen att jag, för att verkligen förstå, behöver gå ännu djupare. Vad är det jag missat? som Carrie skulle uttryck det.
I Homeland finns allt.
Jag tänker att covid-19 ger mig möjligheten att se om samtliga säsonger, alla avsnitt sedan starten 2011. Och kanske är det verkligen viruspåverkan i kombination med den världsliga osäkerheten – men jag knockas totalt av den febrila kärleksrelationen mellan Carrie och den efter åratal tillfångatagna men nu fritagna amerikanske soldaten Brody och deras kärlek, begär, passion, känslan av att höra samman med en annan, att hitta hem, som det så fint kallas. Har en kärleksrelation någonsin skildrats starkare, så på riktigt?
Nej. Jag tror inte det. Jag tror faktiskt inte det.
Så jag gråter, känner igen mig, tror mig ha varit där, i den där känslan av samhörighet och nakenhet. Och när Brody överlevt helvetet (ett understatement, minst sagt) i irakiskt fångläger, som heroinmissbrukare, blivit skjuten, torterad och till slut i säsong 3 döms till döden och ska hängas på en offentlig arena med skrikande publik så kastar sig Carrie handlöst upp i stängslet och skriker ut hans namn – för att han ska se henne, för att han ska kunna se in i hennes ögon och hon i hans, för att han inte ska behöva dö ensam. För att ingen ska det. Då går jag sönder.
I Homeland finns allt. Galenskapen, depressionerna, manin, utbrotten, vilsenheten, hopplösheten, den desperata jakten efter sanningen, men här finns också kärleken, den totala och den in i kaklet starka, villkorslösa vänskapen, lojaliteten, band som knyts och förtroenden som byts.
Jag har i skrivande stund ingen aning om hur det ska sluta. Har jag redan skrivit det? Jag vet inte längre, jag vet inte om det hjälper att upprepa frågan. Troligtvis inte. Det är väl bara ett sätt att undkomma det oundvikliga. Jag har precis tvingats se Max Piotrowski mördas i avsnitt 8, sett hur Carrie brutit samman och vägrat lämna hans döda kropp och jag kan för mitt liv heller inte sluta gråta.
Det är inte rättvist. Det är allt annat än rättvist. En som Max borde inte få dö, inte en som Max.
Hur ska allt gå nu? Jag vet verkligen inte och just nu känns det som om jag tappat hoppet. Haqqani, talibanledaren som i åratal tagit till väpnat våld men som nu vill mäkla fred med amerikanarna, har arkebuserats och i Vita huset regerar en dåre utan integritet och med en krigs-galen konsult som högerarm.
Ska de ha ihjäl Carrie också? Är det ryssarna, GRU, som ligger bakom nedskjutningen av presidentens helikopter? Är det för enkelt? Kanske. Vilken roll spelar egentligen den där CIA-Mike? Oavsett, att han lät Max dö kommer jag aldrig förlåta. Och hon då, Carrie-wanna-be-bruden, är hon ”good girl” eller en dubbelspion som jobbar för ryssarna? Tankarna snurrar. Vad är det jag missar? Jag missar något. Men, vad? Brody kan väl inte komma tillbaka från de döda? Quinn återuppstå? Nej. Det går inte. Såklart.
Om du inte sett Homeland vet du av förståeliga skäl inte vad jag talar om. Men jag tror ändå att du förstår vad jag menar. Du har säkert flytt in i andra fiktiva världar, må det vara film, tv-serier, romaner, målningar, teaterföreställningar eller en egen ihop diktad värld. Och då vet du vad fiktionen kan göra med dig, med oss. Hur den kan bli till en brygga, en flotte, en oas, en famn att falla i eller famla efter.
Vi är många som är hemma nu, som måste hålla oss hemma. Det kanske känns instängt och tröstlöst, isolerat och hopplöst. Men det behöver inte vara hämmande, hemskt. Jag tänker på Homeland och på Homelander, hur mycket jag tycker om ordet. Det finns en framåtrörelse i ordet. Smaka på det! Jag, en Homelander. Kanske också du?
Även om Homeland faktiskt har ett slut, så fortsätter allt annat. Allting, utom Homeland, fortsätter. Hur omöjligt det än kan kännas.
Jag vet att vi är många som nu gör vårt bästa för att stå ut.
Så. När du läser det här är det bara två avsnitt kvar. Sedan är det över. Och vad heter det sista avsnittet? Exakt. Allt hänger ihop, allt går tillbaka till där det startade. Sista avsnittet heter Prisoners of war, samma som Homelands israeliska förlaga.
Kanske har Carrie dött, Saul likaså. Max är mördad, det vet vi.
Eller så har Saul (såklart han har!) kommit till undsättning och Carrie äntligen, äntligen lyckats hitta den där länken som gör allt begripligt, lagt alla pusselbitar på plats och kan få lite upprättelse och vila – och världen kan för en liten stund hålla andan eller pusta ut och alla vi, Homelanders, runt om i vida verkliga världen, kan ta varandra i våra imaginära händer och omfamna oss själva.
Ja, jag är en Homelander. Och jag vet att jag inte är ensam. Jag vet att vi är många som nu gör vårt bästa för att stå ut. Jag minns min första serie, Seinfeld, det var kärlek vid första avsnittet.
Jag följde den ortodoxt varje vecka tillsammans med min vän Kjell. Vi satt i varsin lägenhet, han på Tyskbagargatan 8 och jag på Hallandsgatan 26. Jag tror att ”Seinfeld” sändes på torsdagar, eller var det tisdagar? Minns inte.
Men jag minns att vi efter varje avsnitt ringde varandra från våra stationära sladdlånga telefoner och minutiöst gick igenom scen efter scen, vad som sagts och av vem, och så skrattade vi. Seinfeld var ett kitt, vårt kitt, en kärlek. Och Kjell var min vän. Sedan tog Seinfeld slut och Kjell dog. Jag minns att jag då inte för mitt liv kunde begripa hur jag skulle stå ut utan Kjell, utan Seinfeld. Men jag stod ut.
Kajsa Heinemann är journalist och redaktör