Hundra år av inskränkthet!
Ingen har väl missat att 2012 är ett stort jubileumsår för svensk litteratur.
För exakt hundra år sedan – i dag – dog ju en av våra största litterära giganter.
En diktare, tidningsman, glödande kulturkritiker och suput vars inflytande fortfarande är svårt att mäta.
Därför är det en skandal att varken Sveriges kulturminister eller Stockholms kulturborgarråd skjutit till en enda skattekrona för att högtidlighålla detta jubileum! Istället har miljoner ödslats på 100-årsminnet av August Strindberg. Hemsidor har startats, odödliga pjäser spelats och hans anteckningsblock getts ut i faksimil.
Men om Carl David af Wirsén (1842–1912) är det skrämmande tyst.
Carl David af Wirséns livsgärning gick ut på att bekämpa alla former av nyskapande, svensk litteratur. Särskilt Strindberg – hans svorne fiende. Som ständig sekreterare för Svenska akademien och redaktör för Post och inrikes tidningar gjorde han sitt bästa för att kväsa radikalismen samtidigt som han delade ut de första Nobelprisen till några sippa, franska poeter.
Han var en dumkonservatismens riddare, vars personlighet i sina bästa stunder beskrivits som stel, hämndlysten, intrigant och självömkande. En sann förkämpe för kulturkritikens innersta kärna – att räddhågset huka för allt nytt och att okritiskt älska allt utländskt.
Carl David! Jag har inte glömt.
Du kommer att vara en ledstjärna för oss mediokra och passivt-aggressiva kulturjournalister i minst hundra år till.
Dessutom ett ljus i mörkret för intriganta akademiledamöter med förkärlek för utländskt strunt. Låt detta bli ett jubelår!
