Wagner bland molnen en tonsäker höjdare
Bryn Terfel och Nina Stemme ger Valkyrian ett lyft
Operakonstens berg och dalar hör till de mer dramatiska. När den faller blir den närmast outhärdlig, men när den väl någon gång håller sig bland de molnhöga bergen, är det få uttryck som har större verkningskraft. Fallet Wagner är kanske inte unikt, men en musikaliskt svag Wagner-föreställning hör till det tråkigare att sitta av. Å andra sidan, när solister och orkester är av högsta kvalitet, så är det svårt att värja sig mot denne den mest romantiske av operakompositörer.
Framförandet av tredje akten av Valkyrian i torsdags, som repriseras lördag den 7:e, hör till de wagnerska alptopparna. Inte nog med att Nina Stemme, som parallellt med dessa två konserter får Kungliga operans Salome att nå nya höjder, gör en utmärkt Brynhilde - tät varm och kraftfull–, med sig har hon åtta välsjungande, intensivt närvarande valkyrior. De är placerade bakom orkestern, medan Brynhilde kommer injagande med den förtvivlade Sieglinde, strax följda av Wotan från sidoscenen. Bryn Terfel som allfader Wotan har kanske inte den svärta som en del kan önska, men hans röst är så elegant, med rondör och en sällsynt värme. Dessutom sjunger han med en ledighet, till synes utan minsta lilla ansträngning.
Spelet mellan Stemmes Brynhilde och Terfels Wotan var som sömlöst överflyttat från en operascen; här fanns kropp, gester och mimik med i varje fras, något som blev tydligare av den upphängda textmaskinen till fromma för de som ännu inte kan Valkyrian utantill.
Kvällens överraskning var Ingela Brimberg, hennes Sieglinde var magnifik, som en laserstråle fyllde hennes förtvivlan Berwaldhallen och i hennes fall kan man faktiskt ana Birgit Nilssons ande; rösterna är inte helt väsensskilda, vågar jag påstå eftersom jag minns Nilsson från de sista åren av hennes karriär.
Daniel Harding gav en inspirerad orkester både balans och god linjeföring, möjligen (men det är en smaksak), kunde tempot vara aningen för högt emellanåt. I övrigt äntrades de wagnerska alptopparna utan att en enda av de medverkande halkade det allra minsta. Så ska det låta, helt enkelt.