Tårtgeneralen ger folkligheten rättvisa
Åsa Linderborg: Tack och lov att Robert Gustafsson hoppade av Filip och Fredriks kärleksförklaring till Köping
Jag har sett en bra film. Tårtgeneralen heter den, manus och regi Filip Hammar och Fredrik Wikingsson.
Det var med viss bävan jag satte mig i biosalongen i Kopparlunden i Västerås, i Metallverkens gamla lokaler där pappa jobbade i 35 år. Jag hade läst att Tårtgeneralen ska handla om så kallat vanligt folk och är det några som fått utstå kultur- och mediebranschens förakt de senaste åren, så är det just vanligt folk.
Ta bara Robert Gustafssons bidrag i Melodifestivalen. I åratal har han parasiterat på folkföraktet genom att göra sig lustig över stereotyper från landsbygden, som bara finns i hans egna fördomsfulla fantasi. Här finns aldrig någon värme, bara något spekulativt. Han ska vara glad att han inte vann Melodifestivalen, för då hade han typ tvingats jobba gratis fram till finalen i Lissabon.
Filip & Fredrik ska å sin sida tacka sin lyckliga stjärna att Robert Gustafsson, som nu förtiden bara kan göra buskis, hoppade av Tårtgeneralen. Nu spelas i stället Hasse P av Mikael Persbrandt, som med djupt känd ömhet för a-lagaröden ger denna humoresk en klangbotten av smärta och svärta. Det är i sådana här rolltolkningar som han visar sin storhet som skådespelare.
Hasse P i Explorer-doftande ljusblå gabardinkostym livade upp "Sveriges tråkigaste stad", Köping, med världens längsta smörgåstårta, som hamnade i Guinness rekordbok. Det är ingen slump. Smörgåstårta är den västmanländska arbetarklassens bästa partymat. Det bjöd pappa självklart på när han fyllde femtio, några månader innan Metallverken stängde ner för att tjugo år senare förvandlas till biograf.