Storebror är du själv
Martin Aagård om det nya övervakningssamhället – och hur du lurar det
Nej, vi lever inte i 1984.
Vi måste slänga George Orwells bok i soporna om vi ska förstå vad som pågår just nu. Våra metaforer för övervakningssamhället börjar bli hopplöst föråldrade.
Vi lever snarare i ett sorts globalt informations-Blocket. Allt är till salu. Och det är du själv som lagt ut det till försäljning.
Trots att Edward Snowdens läcka från NSA redan utmålats som ”århundradets avslöjande” och påstås vara större än både Watergate och Wikileaks så råder det en lustig osäkerhet om vad den 29-årige datakonsulten egentligen avslöjat.
Hur omfattande är den övervakning av mejl, telefon och sociala medier som gått under kodnamnet PRISM (Planning tool for Resource Integration, Synchronization and Management)? Handlar det verkligen om en frivillig medverkan från Googles och Microsofts sida eller har den amerikanska säkerhetstjänsten NSA trålat säkerhetsluckor på egen hand? Det är fortfarande oklart.
Många spindoktorer gör nu sitt bästa för att trivialisera nyheten – av politiska skäl.
Pew research center kunde redan i måndags presentera en undersökning som visar att amerikaners rädsla för övervakning tydligt styrs av deras politiska hemvist. 2002 tyckte 53 procent av republikanerna att det var okej att övervaka medborgarnas mejl. I dag är siffran bara 45 procent. Däremot tycker 53 procent av demokraterna att det är okej under Obama, till skillnad från under Bush-eran då bara 45 procent stödde statlig övervakning av mejltrafiken.
Man kan fnissa åt den stenhårt politiserade amerikanska opportunismen, men det är egentligen en djupt mänsklig politisk instinkt. Den som är i opposition mot makten oroar sig mer för att bli övervakad.
Och det är inte bara lojala amerikanska presidentfans som har svårt att bli upprörda. Även om NSA:s intrång i människors privatliv är ett historiskt brott mot den personliga integriteten finns det många demokratiförkämpar som applåderar att våra privata sfärer på internet blivit allt mer transparenta.
Wikileaks har sett till att högst privata mejl spridits över hela världen. Trots att människor klätts av inpå bara skinnet. En av säkerhetsfirman Stratfors medarbetare fick till exempel sina lögner om sitt privatliv exponerade i ryska medier – hon påstod sig var gift med en brittisk aristokrat, vilket inte alls var sant. Men historien var viktig att berätta – eftersom den mytomaniske medarbetaren även vidarebefordrat lögner om rysk inrikespolitik till sin arbetsgivare.
Liknande episoder utspelar sig varje dag: En vd på en friskola lägger ut en bild på sitt 779-kronors-vin på Facebook. Det kommer till allmänhetens kännedom eftersom han inte är medveten om vem som kan se hans uppdateringar. En israelisk militär lägger ut en bild när han siktar på ett palestinskt barn på Instagram och får sitta i fängelse i två veckor. Den nya transparensen har blivit ett viktigt journalistiskt och demokratiskt verktyg. De flesta av oss ställer upp på att man ska kunna spåra en ny Breivik med kanske inte alla – men väldigt många – till buds stående medel.
Betyder det att vi inte ska uppröras över att USA övervakar vår G-mail?
Jo. Men vi måste förstå att vi alla hjälpt dem att göra det.
Ett problem i hur vi ska förstå Snowdens avslöjande är att våra metaforer för övervakning inte fungerar längre. Själva metaforerna för internet är ålderstigna. Idén om ett ”nät” beskriver ganska dåligt hur det fungerar. Våra datorer är inte sammanflätade med andra datorer i vår geografiska närhet. Vi är alla uppkopplade till stora centrala serverhallar, lätta att tappa på information.
I kölvattenet på PRISM har många kritiker famlat efter Jeremy Benthams klassiker Panoptikon från 1791. En beskrivning av ett cirkelrunt fängelse där alla fångar är övervakade av en vakt placerad i fängelsets mitt. En skrift som gett namnet till en slitstark metafor för övervakningssamhället – ”den panoptiska regimen”. Andra famlar efter Michel Foucaults Övervakning och straff som lutar sig tungt mot den Benthamska metaforen. Men nästan samtliga viftar skadeglatt med George Orwells 1984. Strax efter att The Guardian avslöjade NSA:s samarbete med Google startades twitterkontot GeorgeOrwell1984 som hittills skrivit ett enda tweet: ”I told you so”.
Även Edward Snowden hänvisar till Bentham i en intervju med The Guardian. Men det övervakningssystem han avslöjat har föga likheter med Benthams vision. Dagens panoptiska regim är inte på något sätt centraliserad. Det råder snarare ett assymetriskt övervakningskrig. En maktkamp där journalister, aktivister, whistleblowers och säkerhetstjänster slåss om brottstycken av information, läckor och hemligheter som går att utvinna från allas våra internetaktiviteter.
Och det är framför allt ingen centralt placerad fångvaktare som observerar oss. Vi observerar och kartlägger oss själva. Dagligen använder vi mobilen för att kartlägga vår hälsa, vår geografiska position och våra vanor. Mobilen är också den apparat som är mest intressant att övervaka. Oavsett om du vill få ut reklam om extraerbjudanden på strumpor eller fånga en terrorist.
Så det är inte storebrors totala kontroll över individen som nu kommit i dagen. Avslöjandet går snarare rakt in i kärnan på idén om Webb 2.0 – det kommersiella internet. Ett begrepp som lanserades i mitten på 00-talet. Webb 2.0 skulle bli det internet som gick att tjäna pengar på. Ett internet med onlinebutiker, onlinebanker och betaltjänster. En grundläggande kommersiell idé med Webb 2.0 är att man kan tjäna stora pengar på att sälja kundregister, kunduppgifter och metadata vidare. På samma sätt som Mercedes Benz köper uppgifter om sina potentiella kunder från Facebook har NSA shoppat (eller kanske snattat) information om sina ”mål” från samma sajter.
Du kan inte ha ett genomkommersiellt internet och samtidigt tro att myndigheterna ska hålla sig utanför. Enkelt uttryckt: Om du gladeligen låter Kexchoklad få veta var du befinner dig just nu – varför ska inte Säpo få veta det?
Att vara konsument på webb 2.0 är synonymt med att vara övervakad.
Avslöjandet av PRISM kommer utan tvivel att styra våra medievanor i framtiden. Det kanske inte innebär ett uppsving för papperstidningen – men vi kommer att vilja använda oss av medier som inte kartlägger våra läs- och sökvanor. Vi kommer inte vilja betala företag som säljer våra data vidare. Vår lust att använda mobiltjänster som kartlägger var vi befinner oss kommer att minska.
Avslöjandet av PRISM har redan gett ett flertal alternativa webbtjänster ett uppsving. DuckDuckGo (en söktjänst vars slogan lyder ”Google tracks you. We don’t”) slog nytt rekord i tisdags då man hade 2 miljoner mänskliga användare. En fis i den digitala rymden förvisso, Google har över en miljard sökningar varje dag, men viljan att söka sig bort från Google är tydlig.
Det internet vi ser i dag kommer inte att försvinna över en natt. Men det kommer att bli ett allt hårdare tuktat, övervakat konsumtionsnät där ingen vågar uttrycka sin mening, avslöja sin personlighet, fotografera sina vinflaskor eller visa sin geografiska hemvist. En webb där allt vi gör kan säljas vidare, granskas politiskt eller användas i marknadsföringssyften. Ett internet där dessutom ingen upphovsrätt finns för den svage. Bara för de stora företagen. Ett internet som påminner om att befinna sig i en kameraövervakad butik.
Men i skuggan av det allt solkigare Webb 2.0 kanske ett nytt internet kan växa fram – ett Webb 3.0? Ett internet där allt inte är shopping och allt inte är till salu.
