Svenska proggens pärlor och virrpannor
Samlingsboxen Progglådan rena flumfesten
Blott Sverige svenska proggare har.
Och än har vi inte hört det sista från 70-talets radikala musikrörelse.
Tvärtom.
Nyligen släppte Sveriges Radio en skivbox i mastodontformat.
Progglådan består av liveinspelningar från radioprogrammet Tonkraft i P3 där radiomakaren och saxofonisten Christer Eklund åren 1971–1980 gav proggen ett skyltfönster i public service.
Nu har multimusikern Coste Apetrea valt ut de bästa sessionerna till en minst sagt svårlyssnad samling musik. 38 timmar ljud med minst 80 artister trängs på 40 skivor.
Eftersom åren har gått, får vi börja med en liten repetition.
”Progg” är beteckningen på en mycket spretig samling musik.
Internationellt betyder ordet ”prog” eller ”progressive rock” oftast experimentell och väldigt ambitiös rockmusik som uppstod i slutet på 60-talet. Den var fröet till hårdrocken och mycket annat hemskt. Sitt renaste uttryck fick denna prog i den tyska krautrocken, som till skillnad från annan progg var ganska monoton – vilket gjorde att den fick en storartad renässans under det dansanta 90-talet. Alla från Primal Scream till Radiohead ville kopiera soundet som skapats i producenten Conny Planks studio i Köln.
Men som sagt, det där var ute i den stora världen. Här hemma i Sverige såg det annorlunda ut.
Visst hade vi symfoniska mastodontrockare även här. Mycket fina sådana dessutom. Fråga alla hippa japaner som älskar Trettioåriga kriget, Samla Mammas manna, Ragnarök, Kaipa och inte minst Kebnekajse, som i sina bästa stunder (innan de började spela folkmusik) stod betydligt närmare Jimi Hendrix än hans svenska kompband Hansson och Karlsson.
Men i Sverige levde experimentrocken sida vid sida med folkmusik, en populär vistradition och en hejdlös amatörism som gick långt bortom uppmaningen: ”alla kan sjunga”. Det var snarare ”alla MÅSTE sjunga” som gällde.
”På grund av den stora mängden medlemmar i grupperna kan inte de enskilda medlemmarna i respektive grupp namnges”, står det lite uppgivet på en av Progg-lådans fyra cd-boxar.
Det finns troligen en historia om Välfärdssverige i berättelsen om hur den svenska proggen blev som den blev. Musikutbildning och billiga instrument skapade en gigantisk popvåg på 60-talet. Den svepte över hela landet, inte bara storstäderna och övergick ganska snart i en lika stor dansbandsvåg där även tidiga ABBA på sätt och vis ingick. Men alla före detta popmusiker behövde inte försörja sig i folkparkerna. Somliga befann sig på universiteten samtidigt som 68- revolten kickade in.
Och går man igenom de bandmedlemmar som trots allt listats i Progglådan hittar man föga förvånande dagens dramatiker, regissörer, journalister, konstnärer, KTH-professorer och koreo-grafer.
Här kan man höra översättaren Einar Heckscher försöka sjunga som Dylan och Janis Joplin på samma gång. Författaren Peter Mosskin plonkar gitarr, koreografen Birgitta Egerbladh sitter bakom klaviaturet. Torkel Rasmusson, Leif Nylén, Kjell Sundvall, Suzanne Osten, Lena Granhagen, Per Eggers och Mikael Segerström finns alla med på ett hörn, Den svenska, inte minst den stockholmska, proggen var kulturarbetarmusik för medelklassen som fick sitt tydligaste uttryck i Fria Proteaterns rakryggade, skolade röster.
I Luleå, Göteborg och Malmö spelade man riktig rock med Hoola Bandoola band och Nationalteatern längst fram i ledet.
Den där kategoriseringen är något av en kliché, och kanske inte hela sanningen. Stockholm hade samtidigt de flummigaste och mest introverta banden. Och visst var göteborgarna och skåningarna mycket argare och allvarligare i sina musikaliska ambitioner, men där fanns också virrpannor som Dom smutsiga hundarna och Risken finns.
En unik grej med Sverige är dock att den tidigaste stockholmspunken bara var en förlängning av proggen. Ebba Grön, Skabb, Pink Champagne och Mörbyligan hade hela tiden en fot kvar i den radikala sandalen, med en förkärlek för långa texter och kabaretföreställningar som följd. Det har tyvärr levt kvar i Stockholms alternativmusikscen. Besök Kafé 44 så får ni se.
Få musikrörelser har tilldragit sig så mycket intellektuellt intresse som just proggen. Här finns ju eoner av föreläsande texter och tydliga ställningstaganden att dissekera, håna eller inspireras av. Men Progglådan ger få nycklar till att förstå 70-talets politiska universum. Däremot är det den bästa kartläggningen av vad som egentligen pågick musikaliskt i Sverige under de där åren. Och även den mest sofistikerade progg-konnässör får förbereda sig på överraskningar.
I boxen ”Hård rock” hittar man till exempel – Ulf Lundell. Låten heter USA. Jodå. Den har odistad elgura. Pratsång. Lagom svängig rytmsektion. ”Förbannade land i väst”, sjunger Uffe som den värste Mikael Wiehe.
Han skulle nog spotta blod om han visste att han figurerade i en sån här samling. Men det känns som att något faller på plats när han stoppas in i samma låda som Anton Svedbergs Swängjäng. Det finns ett musikaliskt kitt mellan alla dessa band, hur illa de än tyckte om varandra och hur svårt deras respektive kommunistiska partier än hade att samarbeta.
Man får inte heller glömma att alla musikrörelser innehåller ett stort element av självbedrägeri. Många artister var övertygade om att de utmanade etablissemanget och revolutionerade rocken trots att de gjorde något helt annat. Tommy Nilssons första band Horizont skulle nog snarare ha blivit nån sorts Foreigner om de fortsatt. Fläsket brinner och Björn J:son och Janne Schaffers Hörselmat låter som John Barrys filmmusik. November ligger bara två riff från ett ungt Black Sabbath. Ragnarök spelar soft Los Angeles-jazz med referenser till Sagan om ringen. Tommy Körbergs och paret Dominiques funkband var till och med portade på spelställen för att de inte var tillräckligt proggiga. Att Rågsvedspunken slinker med känns däremot helt logiskt.
Jag erkänner att jag snabbspolat ibland. Det enorma materialet är uthärdligt tack vare en enda sak – den fantastiska ljudkvalitet som man sällan hör på livespelningar utanför Sveriges Radio.
Men här finns pärlor. I Sveriges Radios studio 4 låter Hoola Bandoola plötsligt som sin stora förebild The Band. Något de misslyckades med i sina sura inspelningar från MNW-studion. En unik upptagning från Gärdesfestivalen är samlingens fynd. Bernt Staf, en artist jag aldrig förstått tidigare, kommer till sin fördel. Geniet Kjell Höglund levererar som vanligt. Alla studiointervjuer är underbara att lyssna på. Inte minst för den antikverade stockholmskan.
Hur man än vrider och vänder på det var proggen en musikalisk bubbla. En återvändsgränd. Progglådan visar det kanske bättre än någon annan samling. Den stolta musikrörelsen var en tio år lång konstfacksutställning. En oändlig rad 20-åringar som letade efter sitt uttryck. Ganska få skulle lyckas.
Progglådan visar också hur extremt manlig proggen var trots sitt löfte om att alla skulle få spela och sjunga. Det var först med Pink Champagne och Tant Strul som kvinnorna kom in i svensk rock som annat än sångerskor och dragspelare.
Efter ett och ett halvt dygn med låtar som Ockhams rakkniv, Idé o lärdomshistorien och lilla Lule älv, Vredens timme, Blå molnfolket, Opiets väg, Det är dags att välja sida nu, Varför blev jag terrorist, Alternativa förhållanden, Nattlig episod med alkemisten K Marx eller Sviten ’elden är lös’, del 1, längtar man desperat efter något som bara låter lite mindre smart, lite mindre genomtänkt och lite mindre utstuderat.
Det gällde nog alla svenska tonåringar ungefär när programmet Tonkraft slutade sända 1981.
Två år senare släppte göteborgspunkarna Anti Cimex singeln Raped ass. Samma år startade ett P3-program i Göteborg som skulle prägla det svenska 80- och 90-talets svenska musik mer än något annat – Lars Aldmans Bommen. Den evighetslånga musikaliska universitetsföreläsningen var definitivt över. Och det skulle dröja minst 20 år innan det kom någon intressant musik från Stockholm igen.
Men tiden har gått.
Här sitter vi med Progglådan och proggressiva copycats som Samling och Dungen hörs återigen på P3. Dagens stockholmska pophopp som Pontus de Wolfe, Lykke Li och Rebecka och Fiona är alla barn till de proggare som dominerade Musiksverige på 70-talet.
Någonstans anar jag att vi även bland dem kommer att hitta framtidens regissörer, dramatiker och KTH-professorer.
