Hoten mot Vilks är inte Moderna museets fel
Det är svårast att försvara den man inte håller med. Att till exempel (som Voltaire inte sa) vara beredd att dö för någons rätt att uttrycka en åsikt.
Att försvara Lars Vilks är däremot i offentligheten lätt. Alla – utom förstås de som hotar honom till livet – är överens om Vilks rätt att skapa sin konst.
Nå, det är ju också ett faktum att själva konstprojektet lever på att det föder reaktioner. Därför måste med jämna mellanrum någon fråga sig, i stil med Elisabeth Ohlson Wallin i dagens Expressen: ”Varför är det fult att visa stöd för Lars Vilks?”. Det är det ju inte.
För mig är motfrågan: vad ska vi göra?
Vilks rondellhund måste kunna diskuteras på ett seriöst sätt, som nyligen på mediedagarna i Göteborg (debatten går att se på SVT), utan att reaktionen omedelbart blir att Vilks inte stöds.
Ohlson Wallins artikel speglar en stor frustration, som jag delar. Det faktum att Vilks på grund av sitt processverk Muhammed som rondellhund har hotats med så mycket våld är fruktansvärt. Men det är varken Ulrika Knutsons, Janne Josefssons, Moderna museets eller någon diffus konstvärlds fel.
Att om och om igen ta ut frustrationen över sakernas tillstånd på några som eventuellt kanske inte uttryckt hundraprocentigt stöd för exakt hela Vilks konstprojekt blir väldigt underligt.
Däremot blir projektet mer och mer intressant, i takt med att Vilks själv blir mindre och mindre tvärsäker. Som konst betraktat går det mot en ljus framtid. Som debattunderlag, not so much.