Svårfångad men vacker
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Publicerad 2013-08-26
Med oavbruten sinnlighet vrider och vänder Hanna Nordenhök på maktförhållanden
Fjärilarna är viktiga i Hanna Nordenhöks nya roman.
I den förtätade trädgård där den till stora delar utspelar sig fladdrar fjärilarna ständigt. Dess fyra huvudpersoner liknas vid ”fyra illavarslande fjärilar”.
Det är flickan Zus, hennes namnlöse lillebror, deras mor som rätt och slätt kallas Moeder, och så barnflickan Roos, en ung sockerarbeterska som Moeders frånvarande make Pa har försett familjen med, kanske som en ursäkt för att han även har lyckats smitta sin hustru med syfilis. Vi befinner oss i den forna kolonin Nederländska Ostindien, det är trettiotal och kolonialismens maktstrukturer är självklara.
Barnen utforskar världen runt det stora vita huset i Simpang på sitt eget vis, medan Moeder går längre och längre in i sin egen värld, med ofullbordade konstnärsdrömmar och en obestämbar längtan. De irrar som fjärilar runt en fladdrande ljuslåga, med mycket rörelse och oklar riktning.
Jag tycker att fjärilsmetaforiken även går att applicera på Nordenhöks prosa. Liksom fjärilen är den oerhört vacker, skiftande och mycket uttrycksfull. I ständig rörelse. Men precis som fjärilen är den också svår att fånga, hålla kvar och dröja i. Det är inget fel i sig; men det är något man som läsare av Nordenhök måste förhålla sig till.
Först när jag slutar famla efter något slags närhet i texten kan den öppna sig för mig på riktigt. Jag minns att jag erfor något liknande när jag läste hennes förra roman, Promenaderna i Dalby Hage. Däremot mindre så vid läsningen av hennes tidigare två diktsamlingar. Kanske för att lyriken som form ställer andra sorters förväntningar på läsningen.
Det finns vissa likheter mellan Det vita huset i Simpang och Promenaderna i Dalby Hage. Precis som i den förra romanen handlar det här om att försöka förstå och återskapa ett förflutet genom efterlämnade anteckningar och minnen. När vi först kommer in i berättelsen möter vi den äldre demenssjuka Kerstin, som besöks på vårdhemmet av sin vuxna dotter. Bland moderns tillhörigheter hittar dottern en gammal anteckningsbok. Det visar sig vara Kerstins anteckningar, från den tiden då hon var Zus och bodde med sin mamma och bror i det vita huset i Simpang. Kerstins dotter - berättaren - trevar sig först in i historien, föreställer sig hur scenerna tagit plats, men försvinner efterhand mer och mer när Zus berättelse tar över. Denna historia är på många sätt främst Moeders, i alla fall är det hon som gör starkast intryck på mig när hon gradvis träder fram.
Nordenhök lyckas vända och vrida på maktförhållandena, både de mänskliga och strukturella och mot slutet anas det som är början till kolonialismens upplösning. Romanen tilltar i styrka allt eftersom. Intressant nog finner jag Zus/Kerstin vara bokens mest anonyma person. Däremot framstår hennes lillebror, i sin omättliga kroppslighet och offerposition, som en komplexare person trots att han knappt säger någonting.
Kanske säger det också något om romanen i sin helhet; det som får den att leva är främst dess oavbrutna sinnlighet, på något underligt sätt ordrik och ordlös på samma gång.
Anina Rabe