Svensk country från medelklassens mage
Martin Aagård Norlins texter får mig att inse att jag är en neanderthalare
Hälften av alla människor som påstår att de gillar musik ljuger.
De är inte alls intresserade av musik, utan av texter. Deras favoritartister heter Bob Dylan, Kent och Patti Smith och de kan sjunga alla sina favoritlåtar till flingaflinga-gitarrkomp och se oerhört lyckliga ut.
Annika Norlin, mer känd som Säkert! och Hello Saferide är en av våra folkkäraste indieartister. Kanske inte lika poppis som den ironiskt sentimentale Håkan Hellström. Norlin är snarare en Lasse Winnerbäck för Way out West - och det menar jag inte negativt. En creddig historieberättare som lyckats nå ut brett med starka noveller om det känslomässiga kaoset i medelklassens mage.
I samband med releasen av hennes nya skiva The fox, the hunter and Hello Saferide (fem plus!) ger hon ut sina samlade texter i bokform på indieförlaget Teg publishing.
Och i det helt underbara förordet berättar Norlin hur hon som ung i Östersund valde skivor genom att läsa textkonvolut. Var inte texterna bra och snyggt typograferade brydde hon sig inte ens om att provlyssna.
Man är olika. Jag kan inte texterna till mina favoritlåtar. Jag är värdelös på karaoke och väljer musik efter trumljud. Norlin kallar oss som inte lyssnar på text för ”neanderthalare”. Det kanske är en rättvis beskrivning. Musik för mig är inte en intellektuell verksamhet.
Men popmusiken har alltid varit hem för en parallell litterär tradition där Norlin, som är journalist i grunden, placerar sig stadigt. Vill man hårddra det är hon nästan en countryartist. Hennes låtar om krossade hjärtan är i alla fall snudd på magiskt tårframkallande.
Norlin påstår att hon har svårt att skriva utan att göra musik. Det förstår jag. Den som saknar känsla för rytm kan inte skriva. Och det ultrakoncentrerade historieberättandet i en poplåt tvingar fram formuleringarna ur en märklig match mot ljuden. Det kan ta evigheter, men när det är klart kan en punchline levereras med en punch. Ett andetag kan bli betydelsebärande.
Norlin skriver att man ska lyssna samtidigt som man läser.
Jag lyder och hör på basen i Dansa, fastän och Göteborgs-gitarrerna i Vi kommer att dö samtidigt och känner mig lite som en utdöd människoform.
