Den goda illviljan

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2006-12-17

JENNY TUNEDAL om årets bästa deckare – och romanfigurer som hon älskar att hata

”Det måste finnas pengar, annars skulle en detektivhistoria inte kunna vara intressant”, skrev Gertrude Stein i Varför jag tycker om detektivhistorier 1937, och ”det är alltid pengar, man blir besviken när det är narkotika eller en internationell sammansvärjning, man har hela tiden en känsla av att det inte är värt allt besvär”. Pengar får jorden att gå runt och att deckare, inte minst för förlagen, handlar om pengar är uppenbart. Det nålsöga som romaner, noveller och framför allt poesi måste passera genom för att nå den svenska bokmarknaden vidgas till en motorvägstunnel när det finns en detektivhistoria på bordet. Många manus verkar få dundra förbi redaktörer utan minsta motstånd och det slarvas vilt med översättningar, språkgranskning och korrekturläsning. Det är synd, både enskilda verk och genren som helhet förtjänar bättre.

Jag har läst höstens deckare med Gertrude Steins ord för ögonen och sett pengar överallt. Behovet av pengar. Begäret efter pengar. Pengar som makt. Marknadens makt. Sen kapitalism på jorden.

Debutanten Jens Lapidus vill med sin kriminalroman med den talande titeln Snabba cash bli en svensk James Ellroy, med prosan nedkokt till det stenhårda. Det är både intressant och irriterande. Ibland blir de korthuggna meningarna närmast parodiska, och de partier av boken som ska föreställa någon sorts förortsslang slirar alltför ofta över i präktig romanprosa, men det är något skönt med en författare som alldeles ohämmat plankar den stil han gillar bäst och sedan skriver en helt egen berättelse. Lapidus roman om tre män som i olika delar av Stockholms undre värld jagar efter pengar och respekt, har hög spänningsfaktor. Det tredelade perspektivet, med en man på Stureplan, en man i juggemaffian och en man i förortsknarkhandeln är ett effektivt sätt att skildra olika typer av hierarkier som existerar parallellt med varandra och framför allt har en sak gemensamt – svensk, rik man är toppen och invandrad, fattig kvinna är botten. Berättandet sker enligt liknande regler – JW från Robertsfors som säljer koks på Stureplan för att finansiera sitt dyra häng med prinsessan Madeleines polare är den karaktär som får mest utrymme och skildras med mest inlevelse, medan de få kvinnor som flimrar förbi är horor eller madonnor i utkanten, objekt för ett eller annat begär. En mansbok i deckargenren är ingen överraskning, men Snabba cash känns ändå som en av de roligaste svenska deckardebuterna på länge.

Stålarna, pengarna, miljonerna, storkovan hägrar för det gäng skakiga och rätt misslyckade kriminella som tar fängelseprästen Ingrid som gisslan i Helena von Zweigbergks fjärde deckare Fly för livet. På bokens första sida tar sig tre fångar ut ur ett fängelse genom att hålla en pistol mot Ingrids huvud och romanen kommer sedan att handla om en alltmer kaotisk flykt undan polisen. Fångarna får hjälp av de två kvinnorna Olga och Yasmine som lagar mat, kör bil och städar, samt knullar och knarkar tillsammans med männen i olika sunkiga bostäder och lägenheter. Mellan de tre männen och mellan kvinnorna och männen utspelar sig ett sjukt, sorgligt och våldsamt drama där slump, rus, dumhet och desperation i alla fall på ytan verkar vara de krafter som styr. Ingrid iakttar de andra, och samtidigt sig själv, i rollen som offer. Hon tänker över maktrelationer och inte minst vanmaktens konsekvenser och uttryck. Hon speglar sig i de andra kvinnorna, ser likheter mellan deras position och sin egen tonårstid då hon levde med en man som misshandlade henne:

” – Ni har kunnat fly, säger jag till Yasmine och Olga och låter sträng på rösten. Ni har inte behövt vara offer. /…/

– Det kan en sån som Ingrid aldrig fatta, säger Yasmine med plötslig hetta. Hon är alldeles för mycket svensk och bortskämd och rik och Göran Persson för det. Nöjda jävla svennar som är så förståndiga att man spyr.”

Zweigbergk tar ett stort kliv i sitt författarskap och skriver mer uppeldat och modigt än någonsin. Hon tillåter sig att vara ömsom väldigt sentimental, ömsom överraskande rå och vågar dessutom låta flykten vara tråkig, tjatig och bara miserabel i långa stycken. Fly för livet kommer som en överraskning. Det är en deckare som aldrig slutar tänka.

Saskia Noorts Middagssällskapet handlar om ett gäng människor med helt andra liv än de kriminella i Snabba cash och Fly för livet – fyra framgångsrika heteropar med barn som lever lyxliv i en by utanför Amsterdam, dit de dragit sig tillbaka för att bli ännu mer framgångsrika och få ännu mer av livskvalitet, boyta och lugn och ro. De äter trevliga middagar hemma hos varandra, men hänger sig också åt allehanda dekadenta begär som sex, droger och shopping. Idyllen rämnar när ett av parens hem förstörs i en anlagd brand och mannen i huset dör. Det är bara början på en mardröm som samtidigt bara är en konsekvens av dessa människors relationer och livsstil. Noorts beskriver människans inneboende ondska så som den tar sig uttryck i form av girighet, missunnsamhet, lögnaktighet, feghet och så vidare. Egentligen är boken en bagatell, om än en välskriven sådan, men samtidigt leker den på ett raffinerat sätt med läsarens illvilja. Det är underbart,

kittlande, att läsa om dessa lyckade människors ruttenhet och fall – det känns som en liten hämnd: för valresultatet, för utförsäljningen av allmännyttan, och framför allt för att jag inte äger ett vackert hus med vildvuxen trädgård i någon underbar by. Jag önskar middagssällskapet allt ont, eftersom jag är missunnsam, girig, lögnaktig (jag skulle aldrig erkänna att jag är kapitalistmaterialist) och så vidare.

Två av höstens intressantaste deckare har lånade eller köpta identiteter som en viktig ingrediens. I Åsa Nilsonnes Ett liv att dö för är det en etiopisk kvinna som lånar två svenska pass av sin syster när hon tillsammans med sin son ska fly landet, och i författarduon Anders Roslund och Börge Hellströms Edward Finnigans upprättelse visar sig en man vid namn John Schwartz egentligen vara någon helt annan. I en roman som förflyttar sig mellan Etiopien och Sverige är

pengar, som i skillnaden mellan fattiga och rika, ett oundvikligt motiv, men Nilsonne skapar dessutom en intrig som handlar om västerländska företags utsugning av fattiga länders ”mjukvara”, det vill säga läkarkompetens.

Båda dessa böcker berör den avgrund av kärlek som existerar mellan föräldrar och barn. Hos Nilsonne delar mor och son en alltför tyst överenskommelse om total lojalitet. I Edward Finnigans upprättelse tar sig faderskärlek groteska såväl som hjärtskärande uttryck.

Roslund och Hellström vill liksom i sina tidigare deckare diskutera skuld och oskuld. Den här gången handlar det om dödsstraff och om hur världens rikaste land sträcker ut sin lags långa armar över världen. Kommissarie Ewert Gren rycks ur sin sorgsna tillvaro och blir galen av ilska och full av handlingskraft när diplomatiska krafter på internationell nivå trampar in i hans utredning av en misshandel på Finlandsfärjan.

Jag tycker mycket om Roslund och Hellströms deckare, för att de är spännande och välskrivna romaner, men kanske framför allt för att de till skillnad från många andra böcker i genren handlar om moral utan att servera en moral. Edward Finnigans upprättelse tar tydlig ställning mot dödsstraff, men fördömer inte dödsstraffsanhängarnas längtan efter hämnd. I stället lämnar de läsaren med frågan om upprättelse hängande rakt i ansiktet, där det inte går att se bort från den.

Deckarhösten 2006 präglas, trots mitt inledande (och välgrundade) gnäll inte bara av alltför många alltför slarvigt skrivna eller översatta deckare, utan också av att ett antal redan etablerade författare levererar romaner som lever upp till mina förväntningar och av att många översättare har gjort ett mycket bra jobb.

Arne Dahl ger ut den näst sista boken om A-gruppen och Jan Arnald, som ligger bakom pseudonymen, visar inga tecken på att vara trött på att vara Arne, tvärtom är det som om han bara blir mer och mer Arne för varje bok – roligare, listigare, vidlyftigare, mer folkbildande, mer generös. Efterskalv skildrar jakten på de terrorister som sprängt en bomb i Stockholms tunnelbana och i förbifarten fogar Dahl in både relationsdramer i polisgruppen, mediesatir och skarpa analyser av samhället. Det känns som att man får så mycket. I ett underbart stycke förklarar till exempel polisen Sara Svenhagen skillnaden mellan shia- och sunnimuslimer och bakgrunden till islams två grenar för sin stönande kollega Lena Lindberg. Det är befriande med en författare som inser att deckargenrens besatthet av fakta kan användas till annat än uppräkningar av vapensorter, kroppsskador och whiskymärken.

Min och många andras amerikanske favorit Dennis Lehane har inga problem med att frossa i fakta och fantasier om tortyrmetoder, vapen eller fasansfulla kroppsskador. Mörker, ta min hand, den fjärde boken på svenska i serien om privatdetektiverna McKenzie och Gennaro, tillhör hans blodigaste och otäckaste. Ondskan är överallt omkring och klibbar fast i allt och alla.

Michael Connelly verkar ha otroligt svårt att slita sig från sin gamle hjälte Harry Bosch. Efter tre år som pensionär har Harry börjat jobba som polis igen och den dotter som han blev så tagen av att hitta för ett par böcker sedan har rest till andra sidan jorden så pappalivet går på sparlåga. I Fallet avslutat kör han som vanligt runt på gatorna i L.A. och kanske är det bara för att jag älskar Los Angeles, men jag får aldrig nog.

Minotaur är förlaget som sedan några år förser deckarläsare med ett pålitligt urval av pålitliga anglosaxiska deckare. I höst ger de bland annat ut högst läsvärda böcker av Mark Billingham, Stephen Booth och Peter Robinson, varav den förstnämndes Den brinnande flickan är den allra mörkaste och vassaste. Ett förlag som nu sticker upp som en framtida konkurrent till Minotaur är Kriminalförlaget, som satsar på stora amerikanska namn i den hårdkokta skolan.

I höst ger de bland annat ut Sue Graftons S som i saknad och jag är glad att Grafton nu kommer på svenska igen, trots att det egentligen känns föga innovativt av ett deckarförlag att satsa på översättning från just amerikanska.

Höstens deckare innehåller både pengar, narkotika och internationella sammansvärjelser i överflöd. Jag tror att Getrude Stein skulle varit nöjd, speciellt eftersom en av de saker hon hävdar i sin essä är att: ”Folk säger att det har skrivits en förfärlig massa detektivhistorier men det har det faktiskt egentligen inte, om man vill läsa en om dagen tja kanske inte en om dagen men en varannan dag, låt säga tre i veckan och man kan tänka sig att läsa om en hel del av dem om och om igen inte ens då finns det nog av dem om man räknar med engelska och amerikanska, det finns det faktiskt inte det kan jag uppriktigt säga det finns det inte.”

Det kan jag uppriktigt säga att det numera finns. Steins påstående om att det måste finnas pengar stämmer i stort sett, men jag skulle vilja lägga en regel till hennes: ”Det måste finnas sura män, annars skulle en detektivhistoria inte kunna vara intressant”.

De allra flesta deckare handlar om män som är skurkar och män som är hjältar och många av dem handlar om manliga poliser och nästan alla dessa manliga poliser är av en eller annan anledning sura. De är frånskilda, ensamstående, änklingar, förbisedda, moderlösa, fråntagna, otränade, förbittrade och svartsynta. Man måste antingen vara en sur man, eller känna sig som en sur man, eller tycka om att tycka synd om sura män för att tycka riktigt mycket om deckare.

Den svartglänsande pärlan i höstens deckarskörd handlar om en man som det vore närmast hånfullt att kalla sur och en stad som det vore närmast skämtsamt att kalla dyster. Nils Forsberg är uppgiven, liksom uppstannad i sina rörelser i en förtvivlan som mest liknar apati. Han går omkring i ett Malmö bortom nåd, en stad som är ett tillstånd; av upprepning, omtagning, förlamning; en förlamning vars grepp hårdnar mot ryckningar, kaos, våld under en tid då en våldtäktsman överfaller tjugo unga tjejer, samtliga med invandrarbakgrund. Starka ställs mot svaga, svaga ställs som alltid mot varandra och görs svagare. Poeten och kritikern Kristian Lundberg skriver i sin tredje kriminalroman Malmömannen ett högst möjligt mardrömsscenario och han gör det med all kraft. Språket är tungt, starkt, vackert, sjungande, malande en obarmhärtigt mörk ton som går rakt igenom. Formen ger ingen vila, denna deckare rör sig inte framåt utan står och vilar i det som gör ont, vågar det, har ingen annan utväg. Malmömannen sopar banan med i stort sett all svensk kriminallitteratur och stora delar av den översatta. Först tänker jag att det är bara en poet som kan skriva en deckare så storslaget hemsk och alldeles skimrande levande. Sedan tänker jag på Malmö – staden som är så mycket mer än bara en plats i Lundbergs deckare, liksom i hans dikt, staden som är allt det som man vill glömma men inte kan, staden som lyser så förtvivlat genom fukten, skådeplatsen för ett grymt och orättvist Sverige, den där man ser, men inte vet. Och då tänker jag att det är bara Lundberg som kan skriva så. Och att allt handlar om pengar.

”Malmö är en märklig stad. Staden har förlorat sin identitet som industristad, som varvsstad, som kunskapsstad. Numera framstår staden som ett enda ghetto – uppdelat efter tydliga gränser. Du dör efter taxeringskalendern. Om du är rik lever du längre än om du är fattig. Detta är dokumenterad statistik. Klassgränserna. Klasshatet. Också det är ett svart hav, en hunger …”

Omnämnda böcker

Jenny Tunedal