Öknamnet som är rätt åt oss gamlingar
”Ok boomer” behöver en försvenskad variant
Häromdagen visade det sig att Michael Bloomberg återigen funderar på att försöka bli demokraternas presidentkandidat. Det här börjar bli en sorts jultradition vart fjärde år, en som alltid slutar med att finans- och mediemagnaten fegar ur när hans rådgivare upptäcker att de amerikanska väljare som överhuvudtaget känner till karln hatar honom.
Bloomberg är nämligen en träig borgare (tidigare republikan) med drygt 50 miljarder dollar på banken. Han har lång, gedigen erfarenhet av att göra New York obeboeligt för svarta, arbetare, studenter och gatuförsäljare. När Politico skrev om hans senaste sonderingar satte man därför den roliga rubriken ”OK Bloomberg”.
Rolig varför då? Jo men för att det nya öknamnet på alla som är födda tidigare än 1985 är ”boomer”, och metoden för att avfärda allt vi säger är att med uppgiven sarkasm muttra: ”OK boomer.” Seden har redan fått sådan spridning att en ledamot av det nyzeeländska parlamentet nyligen använde sig av det under en klimatdebatt där hon blev häcklad av ett koppel seniorborgare.
Nu kanske någon invänder att ordet ”boomer” kommer från ”baby boomer”, som brukar syfta på folk födda under de legendariskt knullstinna årtiondena efter andra världskriget. De är numera alltså över 70 hela bunten.
Men är man i dag under 30 ser man ingen större skillnad på mig och min föräldrageneration. (En trettiotvåårig vän till mig möttes i lördags av ett ”OK boomer” från en tioåring – för att hon inte kände till en viss typ av tröja.)
Man får helt enkelt bita ihop och se det skojiga här
Vi boomers har i ungdomarnas ögon samtliga betett oss lika vårdslöst med planetens resurser, och det goda vi ibland åstadkommit – välfärdssystem och fackliga rättigheter, fördelningspolitik och höjd utbildningsnivå – har vi allihop så småningom varit med och monterat ner.
Man får helt enkelt bita ihop och se det skojiga här. På många sätt är det ju en komplimang, eller vad man ska säga, att bli hopklumpad med ett allsmäktigt etablissemang som ställt och styrt sedan slutet av sextiotalet, även om man själv inte riktigt hade hunnit bli född då.
Det är lite som när ett barn skriker av avund när vederbörande får höra vad man har i månadspeng: antingen kan man förklara konceptet ”räkningar” och ”utgifter” för ungen, eller så kan man mumla ett ”OK snoris”.
Ska man vara mossig kan man ju komma dragande med att sådana här generationskrig mest tjänar till att dölja de egentliga klassmotsättningar som ligger bakom planetens hemska tillstånd. Fienden för en tjugofemåring som i dag inte hittar bostad är inte ett pensionerat vårdbiträde på existensminimum, det är – jag är hemskt ledsen att behöva säga det – borgarna.
Och därför föreslår jag en i alla avseende försvenskad variant, och låt mig då dra ett pedagogiskt exempel. Det moderata finansregionrådet Iréne Svenonius, ännu inte tillräckligt hårt ansatt av världsskandalen Nya Karolinska (jordens fjortonde dyraste byggnad) skyller nu alltihop på … det kommunala skatteutjämningssystemet. Allt är de fattiga landsbygdskommunernas fel. Jahapp. Vad svarar vi på det?
OK borgare.