Pandemiflingen får mig att gråta
Kanske har jag en av corona inducerad psykos – eller av kortison
Vaknar. Har grinat. Vet inte om det är för bråket med bröstarvingen om han politikern och texten jag tänkte skriva. Om att han har så fin norrortsdialekt och att jag bara därför ska rösta på honom. Inte på grund av att han norrortspolitiken har skött den här krisen så bra. Utan för att han pratar så jävla snyggt.
Fatta rolig krönika! sa jag och bröt ihop av skratt. Fattar du inte hur det blir för oss då? sa hon. Som faktiskt xxx, (här censur på grund av ändamål som går under hur hemskt det är att leva nära en skribent).
Tänk på våra relationer, hette det. Jag tänker tydligen inte på några relationer utom min egen. Med han som säger att jag har adhd. Och inte alls aspergers. En adhd-are som bara får centrifugen i hjärnan att stanna med hjälp av böcker.
Men när jag läser balettdansören Vaslav Nijinskys dagbok tänker jag att jag har en av corona inducerad psykos. Eller av kortison. Vars biverkning är just psykos. Eller så beror den på min relation. Pandemiflingen. Som hela tiden får mig att gråta. Och tjejlyssna på när Morten Harket sjunger att han vaknar med en klump i halsen och tårar i ögonen.
Sedan går jag in på någon lyrics-sajt och copy-pastar texten för att skriva in i ett mess. Till en relation. Som gör att jag inte kan sova för att jag hör hens röst i huvudet. För att vi slickat på varann på en bio. Fast man inte får för statsministern.
Sedan copy-pastar jag nästan hela texten och säger att det här är tryckaren. Sedan säger jag att hen måste börja träna för att inte dö. För att vi är så gamla. Sedan säger jag att jag älskar hur Morten Harket säger the winter gets mö, i stället för me. Och tänker lite på norrortsdialekten som är den finaste.
Jag sätter på radion men sänker volymen när det inte är norrortspolitikern. Jag säger att jag vill höra dig sjunga ”The swing of things”. Of this breathtaking beauty in which I can hide. Jag säger att jag älskar snygga människor.
Under första världskriget hamnade Nijinsky i husarrest, något psykologerna som analyserat hans dagböcker, anser ledde till hans psykos. Med hjälp av DSM diagnosticerade de honom som ”confused schizophrenic with mild manic excitement”, mycket på grund av hans repetitiva associativa sätt att skriva. Hans ”ugliness” och extremt maniska sinnestillstånd.
Mot slutet skrev Nijinskys bara je ne suis je tambourin. Om och om igen. Och till sist bara je suis je suis je suis.
Jag lyssnar på ”The swing of things” igen. Messar I know that I’ll need this for the rest of my life. Jag försöker sänka kortisondosen. Skriver inte je suis je suis je suis. Än.