Han tog popens vackra banalitet på största möjliga allvar
En av de allra största låtarna i rockhistorien – en låt som jag själv måste ransonera till ett par lyssningar om året för att undvika missbruk – är All tomorrows parties med Velvet Underground.
Den sargade fotomodellen Nico sjunger med sin undersköna altstämma om hur man ska välja rätt kläder till nästa fest över ljudet från ett piano som proppats fullt med pappersgem och en gitarr där alla strängar är stämda i samma ton.
Det är det mest makalösa soundet någonsin. Ljudet av en hippierörelse som spårat ur. Ljudet av bakfylla i en iskall Manhattanlägenhet. Ljudet av att vi nog kommer att dö ganska snart så låt oss gå på åtminstone en fest till.
Samtidigt en melodi så osannolikt vacker, förförisk som en folkvisa, svävande och böljande som en lång, berusad storstadsnatt.
Det är skrämmande nog att en människa kan göra en sån låt under sitt liv.
Men Lou Reed, som igår dog vid osannolika 71 års ålder (hans eget långvariga missbruk borde ha tillåtit max 40) gjorde det gång på gång. Nästan hela vägen till slutet.
Få artister är så förknippade med konstvärlden som Lou Reed. Inte bara för att han och sambon sedan många år, konstnären och musikern Laurie Anderson, var det perfekta arty farty Manhattanparet. Alltsedan Andy Warhol tog Velvet Underground under sina pr-vingar har hans musik varit soundtracket till miljontals vernissager. Jag kan inte minnas hur många band jag sett stående på ett gallerigolv (senast faktiskt i förrgår kväll) med ett minimalt trumset, monotona gitarrslingor och spirande förhoppningar om att kanske få åtnjuta åtminstone en gnutta av den osannolika coolhet som Lou Reed hade runt skivorna Transformer (1972) och Berlin (1973).
Men hans egen musik kunde inte ha mindre med konstvärlden att göra.
Den första melodi han spelade in var ”The Ostrich" (1964) med bandet The Primitives.
En underbart banal R'n'B-dänga byggd runt odödliga textrader som "Wooooh, woooh” och "Alright”. Länge okänd för omvärlden, men nu finns den så klart på Youtube.
Redan där fanns en av hans många rockuppfinningar – den så kallade Ostrich-stämningen, där alla gitarrsträngar stäms i samma ton.
Och i botten på varenda Lou Reed-låt sedan dess kan man höra ekot av "Woooh, woooh, Alright". Hans musikaliska rötter fanns i 50-talets amerikanska schlager, Rhythm and Blues och Doo wop-musik. Hans melodier är direkt hämtade från de gamla popsnickrarna. Svänget är ständigt samma stompiga, tidiga soul.
Jag tror inte jag förstod hur konsekvent Lou Reed var innan jag läste att han inför den ganska mediokra plattan The Raven från 2003, där han försöker tolka en dikt av Edgar Allan Poe, hade jobbat på ett enda gitarriff i över ett års tid.
Ett år.
Gitarriffet var, typ: C, G, D. Riffeliriffeliriff. Så där som alla Lou Reeds gitarriff låter.
Så enkla att man tycker sig ha hört dem tvåtusen gånger redan. Och det har man kanske. Reed tvekade inte att citera sina förebilder. Han tog popens vackra banalitet på största möjliga allvar.
Länge tyckte jag att den sista bra låt han gjort var "Call on me" från just den skivan. En sång som avslutas med att Laurie Anderson frågar ”Why didn't you call on me?”. Hon låter så fruktansvärt ensam. Så ensam som jag föreställer mig att hon känner sig idag.
Men jag undrar om inte hans utskrattade samarbete med med Metallica – plattan Lulu från 2011 – är hans viktigaste musikaliska testamente. Skivan där han med muntorr farbrorsröst gastar om att han är ett bord samtidigt som Metallica spelar sämre och stönar mer irriterande än de någonsin gjort.
För öppningsspåret ”Brandenburg gate” är ännu en av de där små R'n'B-pärlorna som dränkts i en massa konstigheter och dåliga beslut. En sådan som han gjort så många gånger. Han skrev fantastiska melodier han själv inte kunde sjunga. Solon han inte kunde spela.
Men allt det där som låter som en total brist på omdöme var nog egentligen ett utslag av något helt annat. Lou Reed var sedan sina tidiga pop-år i grunden en underhållare. Är man en stor underhållare så ska man så klart spela populär musik. Och vad passar då bättre än världens mest populära rockband som kompmusiker – Metallica?
Lou Reeds bortgång är en påminnelse om att vi alla nog kommer att dö i alla fall. Trots att vi fått några år till låns.
Så det är nog dags för åtminstone en fest till.