Dingding diktator
Baron Cohens film redan bannlyst i två totalitära stater
Även om många tror att herrtidningar uteslutande handlar om sex och dyra klockor så innehåller varje nummer alltid små variationer på tre olika reportage: ”Världens farligaste plats” (växelvis Colombia, Afghanistan eller södra Bronx), ”Mannen som lurade en hel värld” (kan vara Joachim Posener eller Bernie Madoff) samt ”Så lever den galne diktatorn” (bilder på badkar av guld, pistoler och osannolika palats).
Inget säljer herrtidningar som envåldshärskare med stora badrum.
Men fascinationen för den galne, fåfänge diktatorn är inte något som bara drabbar herrtidningspublicister.
Strax innan kriget mot Irak inleddes cirkulerade en dvd-film med namne Uncle Saddam i USA. Filmen skildrar Saddam Hussein som en megalomanisk dåre, besatt av hygien, som kräver att folk kysser hans armhålor. Det är en klassisk propagandafilm. Till och med titeln har anor. Joseph Goebbels producerade 1941 filmen Ohm Krüger (Farbror Krüger) som handlar om Boer-kriget och den brittiska kolonialismens ondska. Absurt nog skildrar filmen ett koncentrationsläger. Ett brittiskt koncentrationsläger.
Uncle Saddams budskap var hursomhelst enkelt: Saddam Hussein = galen. Lika bra att invadera och rädda hans folk.
Till och med på det betrodda Sacharov-institutet i Moskva har jag försökt få svar på frågan hur planerna bakom Stalins folkförflyttningar egentligen såg ut, alltså hur diktatorn planerade dem, men inte fått någon annan förklaring än: ”Han var galen”.
Visst är diktaturen alltid på sätt och vis galen. Och visst måste maktens löjliga språk alltid förlöjligas så fort man får chansen. Men lika självklart var varken Moammar Gaddafi eller Kim Jong Il lallande fånar. Tvärtom. Bakom varje framgångsrik diktator står en mer eller mindre effektiv och rationell maktapparat.
Bilden av den galne diktatorn bygger på en gammal stereotyp om den primitive, brutale hövdingen som badar i blod och älskar allt som glittrar. Långt innan Idi Amin och Kim Jong Il var han central i alla koloniala skildringar, såväl som i Tintin och Fantomen.
Att fokusera på maktens fåfänga estetik är ett sätt att slippa sätta sig in i allvarliga politiska frågor. Man behöver aldrig ifrågasätta hur frihetshjältar förvandlas till förtryckare. Man behöver aldrig begripa att talibanerna har en politisk strategi eller att det finns en tänkande individ bakom Pinochets solglasögon. Man behöver inte inse att Gaddafis utskrattade extravaganser var exakt det som gjorde honom till en populär internationell playboy på 80-talet.
I Sacha Baron Cohens film The dictator kommer den galne diktatorn från ”Wadiya” i Nordafrika och är en blandning av Gaddafi och Saddam (ja, han får sina armhålor kyssta). Men han är INTE arab, vilket han noga påpekar när han kommer till FN för att hålla tal. Muslim är han inte heller.
The dictator är, vilket märkligt få har påpekat, en vink med hela handen till Charlie Chaplins legendariska anti-Hitler-film The great dictator (1940). Det är inte bara namnen som är lika. Alla Chaplins ingredienser finns i Baron Cohens film. En dubbelgångare som förväxlas med den totalitäre härskaren, en kärleksaffär med en kvinna av folket och ett tårdrypande hyllningstal till demokratin i slutet. I Sasha Baron Cohens version blir talet en knivskarp markering mot USA.
Men där Chaplin skapade ett bålverk mot nazismen har Baron Cohen skapat en film om en vuxen man som lär sig runka. Tyvärr har inte Baron Cohen hängt med i de senaste tio årens explosiva utveckling inom sexskämt (titta på en valfri film av filmproducenten Judd Apatow). Visst är det kul att diktatorns kärnvapenexpert som flytt till USA jobbar med att sanera sperma från laptops, men filmens främsta budskap är att det fortfarande är roligt med get-sex och omotiverade avsugningar.
Helt harmlös smörja, alltså?
Nej, nyligen bannlystes The dictator i Tadjikistan där president Emomali Rakhmon regerat sedan 1992. I Turkmenistan visas den inte heller eftersom Hollywood-filmer är förbjudna.
Ett tecken på galenskap och sårad fåfånga? Inte det heller. Det är ett oerhört rationellt beslut av ett land där den förre presidenten Saparmurat Nijazov lät uppkalla månaden januari efter sig själv och dessutom reste en 50 meter härskarstaty i guld som roterar efter solens gång.