Den nya konsten att komma ut
Martin Aagård om hur kändisjournalistiken står vid ett vägskäl. Nyhetsvärdet i att någon kommer ut är inte längre särskilt stort. Men kan man verkligen rapportera om all kärlek på samma sätt?
Även om de flesta tror att kändisjournalistiken (kalla det skvallerjournalistik om du vill) helt saknar etiska regler så har den alltid omgett sig med ett tydligt regelverk. Till exempel har den alltid varit mycket försiktig att rapportera om missbruk och otrohet. Men framförallt har den aldrig outat någon som homosexuell mot personens vilja.
Mediehistorien är full av Hollywoodjournalister som påstår sig ha skyddat kändisars sexualitet mot offentlighetens kalla ljus. De som nämns oftast är Rock Hudson och Marlon Brando. Men det är inte bara i Hollywood som kändisars sexualitet behandlas hänsynsfullt av pressen.
I sitt sommarprat tackade Anja Pärson svenska medier upprepade gånger för att de tigit om hennes flickvän i många år.
– Det fanns vissa regler är nog rätt uttryck, säger Daniel Nyhlén, en av rikets mest kända kändisjournalister, numera chefredaktör och vd för skönhetssajten Improveme.se
– Den gängse regeln har varit att undvika att skriva om sånt som kan skada individen. Till exempel någons sexuella läggning. En manlig Hollywoodskådis riskerar att förlora sina machoroller om hans sexualitet blir känd.
– Svensk press har haft en tradition av att vara schysst. Det vore fint om den kunde fortsätta vara det. Men man märker att journalistiken blivit betydligt råare. Och det är anmärkningsvärt att jag säger det, ha ha. Jag är ju känd för att ha skapat ganska tuffa löpsedlar genom åren.
Enligt Daniel Nyhlén togs ett markant steg då Se & Hör tvångsoutade Kajsa Bergqvist i början av december i fjol. Han jämför med Peter Jöback där pressen varit tyst i flera år innan han för åtta år sedan själv ville berätta hur det låg till i Kristian Luuks tv-program.
– Men nu är det andra bud i Mellerud.
Kommersialisering och sjunkande upplagor är hans förklaring till det ändrade klimatet.
Se & Hörs chefredaktör Carina Löfkvist försvarar sin publicering i Dagens Media med att den var tolerant:
– Vi skriver om homosexuell och heterosexuell kärlek på samma villkor. Men vi är alltid lika försiktiga. Vi skriver ju inte om alla heterosexuella relationer heller, eftersom det kan vara känsligt.
Den senaste veckan har två kändisar i det större formatet kommit ut som homosexuella. I Sverige Anja Pärson och i USA Anderson Cooper, en hyllad CNN-stjärna som ledigt hoppar mellan fronten i Irak och mysiga soffintervjuer eller att ringa in det nya året från Times square. En meriterad krigsreporter och folklig underhållare.
Cooper kom ut i ett brev riktat till sin vän Andrew Sullivan på sajten Daily Beast. Brevet handlar om att han i sitt yrke som krigskorrespondent, till varje pris försökt smälta in i varje upptänkligt sammanhang över hela planeten, och därför inte haft någon möjlighet att prata om sin sexualitet offentligt. Ju mindre folk vet om honom desto bättre kan han jobba, hävdar Cooper, vilket i och för sig är en smula märklig hållning hos en världens mest kända tv-ansikten.
Men han inser att det numera uppfattas som att han har något att dölja, vilket han inte har och konstaterar därför kort: ”The fact is, i’m gay, always have been, always will be”.
Coopers brev var ett svar på en artikel i Entertainment weekly med titeln ”The new art of coming out”. Tidningen har observerat en helt ny trend i sättet att outa sin sexualitet – det görs numera helt casual, gärna i en bisats. Oavsett hur många rykten som föregått det hela.
Exemplen är flera – CNN-ankaret Don Lemon, Jane Lynch (Glee), skådespelaren Neil Patrick Harris (som länge spelat machistiskt heterosvin i ”How i met your mother”) och Jim Parsons (Big bang theory) som för en månad sedan outades i New York Times med en så diskret formulering att läsarna övertygades om att det var ett sedan länge känt faktum.
För tio år sedan hamnade Ellen DeGeneres på Times omslag med samma nyhet.
Och sättet man kommer ut på är trots allt inget man väljer själv. Det finns alltid en journalist eller redaktör som i slutändan bestämmer hur det går till och hur stor nyheten blir. Anja Pärson misslyckades helt med att komma ut i en bisats, trots att hon försökte. Jag var själv en av dem som bankade på stora ”Modigt Anja!”-trumman.
Det var onödigt. Men förklaringen är väl att jag och stora delar av den svenska pressen än så länge inte omfattas av den ”nya normalitet” som Entertainment weekly menar har slagit rot i det liberala USA.
Frågan är dock om inte det respektfulla tigandet är ett större problem.
Alla som tror att jag nu uppmanar kändisreportrar att peka finger och skrika ”bög” åt offentliga personer kan lugna ner sig lite. Gå iväg och läs Axess en liten stund.
Självklart menar jag inte så.
Men där skvallerjournalistiken alltid hejdar sig inför ett nytt par av samma kön för att fråga ”får vi skriva om er” rapporterar man samtidigt tindrande glatt om varje ny heterosexuell flört Tom Cruise inleder.
Det pågår, kort och gott, en väldigt omtänksam diskriminering av nyförälskade homosexuella kändisar.
Om toleransen ska flyttas ett steg framåt vart tionde år så kanske 10-talet borde bli årtiondet då vi skriver om homosexuella par på samma villkor som heterosexuella?
Daniel Nyhlén är tveksam. Medias genomslag är inte längre bara nationellt. Och det finns ingen global, tolerant syn på homosexualitet.
– Det kan få enorma konsekvenser om man tvångsoutar folk.
Carina Löfkvist tror å sin sida att media kan gå i bräschen för större tolerans.
– Genom att behandla familje- och kärlekskonstellationer på samma villkor så kan vi nog bidra till en sorts ”normalisering”. Vi visar åtminstone ett bättre utsnitt av samhället. I USA har det helt klart blivit avdramatiserat. Där är det inte längre några braskande pukor och trumpeter.
Det kanske är att drömma om en mer tolerant värld än vi lever i. Samtidigt måste media alltid ligga ett litet steg före. Att vänta på att toleransen blir större innan man skriver om känsliga frågor har ju sällan lett till bra journalistik.
