Rymdsaga med luftade vokaler
Beslutsamt bett i Leprakolonin
POESI Vi befinner oss på någon sorts anläggning för barn, ”mitt ute i mygglandet, mellan kust och inland”. Det är ljusa salar och doft av eter, det är otempererade bassängbad och dagsutflykter i en terräng kontaminerad av rymdskrot: ”böckerna bärs ut från farkosten / milton blake martinson och vedin”.
Kanske är det Aniara som störtat?
Maria Vedins diktsamling Leprakolonin (Bokförlaget Edda) håller sig med en logik som tycks hämtad från drömmen. Kliniskt belysta men ålderdomliga sjukhusinteriörer glider motståndslöst över i science fiction, och här och där får illustratörer som John Bauer eller Einar Norelius bidra till stämningen.
Resultatet är dock allt annat än prunkande eller svulstigt, för Vedin har ett livgivande och frostigt sting i diktionen som skapar rymd kring det skildrade. Här lämnas inga vokaler oluftade, och stavrim och assonanser används med stor precision.
Vad för sorts kuslig behandling barnen utsätts för är oklart, men bettet i Maria Vedins elfte diktsamling är så beslutsamt och sorgset att det blir universellt: ”på gruppfotot står vi med ansiktena mot rymden / och kinderna vita som snö / (solarisering) / vi är årsbarn med plejaderna / de som dör försvinner upp till vintergatan / du är en stjärna säger syster till mig / en stjärna med hål i”.