Vi skulle tala om sexet och döden, Ulf Lundell
Intervjun skulle bli århundradets bästa
”Har vi slutat tala?”
Efter endast fem minuters mejltystnad då jag var tvungen att laga mat till tjejerna så kom de. De otåliga orden från en person vars böcker jag näst intill besatthet älskar och som jag med lite väl gott självförtroende trodde jag skulle kunna flörta mig till en intervju med.
Hur mycket jag än försökte lyckades jag inte tränga in bakom den där ilskna fasaden av mediehat. Misslyckades gjorde jag även med att få honom att förstå att jag inte är den han tror. Att jag är något annat, något mer än den vid det här laget extremt gamla bilden av mig som en ”skrikig fittstimsfeminist”. Men när jag drog till med att jag anser mig vara mer konstnär än författare tystnade det helt där nere från Österlen.
Jag rodnar när jag ser det framför mig. Hur han tänker att en korkad kvällstidningsfeminist ens kan tro att hon är konstnär.
Det är synd. För jag ser också framför mig hur jag skulle få göra århundradets intervju med en av våra mest spännande kulturpersonligheter. Jag skulle fråga honom om hur han ska våga sluta rygga, sluta springa. Om skammen. Att skrika av skam. Om döstädningen. Om att vilja att de efterlevande ur allt bråte ska kunna pussla ihop en ny bild av en. Jag ser den bilden tydligt framför mig. En ensam men alldeles för stolt och skamfylld man. Som stött bort alla som verkligen betyder något. Jag skulle vilja fråga om livet i tvåan på Lundagatan 44. Och om rummet som står tomt i huset.
Jag tänker att han skulle berätta om det svåra året 2018, då han ett par gånger var helt ur balans. Galen. Och om flickan på frysdörren. Barnbarnet. Så hjärtskärande gullig.
Och hälsan får vi inte glömma. Om illamåendet och svimningskänslorna. Om sexet. Framför allt sexet vill jag prata om. Det han kallar för det överhängande klippblocket. Det som alltid ruttnar till slut. Om oron för att publiken inte längre ska vilja ha honom. Om vem han är då. Om oron för oron. Om att känna att den största belöningen kommer av att hjälpa andra. Och hur utnyttjad man blir då. Om alla gånger han försökte vara lycklig. Om repet som skulle gå av om han försökte hänga sig. Om gränsen.
Vi får inte glömma sorgen som han inte vet hur han ska bli av med.
Och vi skulle tala om döden. Om hans vackra ord om döden: ”Ska det här vara det sista jag ser när jag dör? Denna enorma dysterhet. Svartspretgrenarna. Mummelvinandet. Mullvadshögar och gråsten. Blött allt. (–) Vi åker skidor in i himlen. En sån sorg att behöva dö en dag.”
Ulf Lundell, har vi verkligen slutat tala?
Jag fortsätter gärna. Du har ännu äventyret i dig.