Jag vill ha guldspaden

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-03-17

Jan Guillou om att Expressen kan prisas för spionanklagelserna

”Det var ett hårt arbete som tog fyra år, säger Expressens reporter Micke Ölander”. Citatet är från ett hyllningsporträtt i Expressen (25 februari) i anledning av att Grävande Journalisters Guldspadejury nominerat tidningen för att man med frenetisk omsorg och på 50 helsidor försökt ta heder och ära av mig genom att utpeka mig som sovjetspion.

Jag är aningen förvånad över nomineringen, även om en del muntert skadeglada kommentarer inte förvånar mig. Onekligen är jag part i målet. Men också landets garanterat ledande expert på området. Dessutom är jag kränkt över att inte själv ha nominerats till priset eftersom mer än 90 procent av alla sakuppgifter om detta mitt journalistlivs första försök till grävande faktiskt kommer från mig och inte från någon undersökande journalist bland Expressens medarbetare. Jag svarade under några dagar på alla möjliga och omöjliga frågor, Expressen omtolkade mina svar så att det såg ut som om jag framställde mig själv, inte som mindre lyckad undersökande journalist i ungdomen, utan som förslagen spion i nuvarande liv.

Ingen skugga över Micke Ölander för detta. Han deltog inte i det utdragna försöket till karaktärsmord.

Micke Ölanders insats är en helt annan men alls inte obetydlig. Han ansökte om och fick ut ett Säpo-dokument från 1967 som visade att min vän och tilltänkte partner i det amatörmässiga försöket att åstadkomma ett stort KGB-avslöjande, Arne Lemberg, hade anmält oss båda för Säkerhetspolisen som misstänkta spioner, något som Säpo vare sig då eller senare tog på allvar.

Men ett fascinerande dokument var det ju. Och det ingår i det journalistiska vardagsslitet att ansöka om och få ut intressanta dokument från myndigheterna. Visserligen beklagar jag att Säpo dessförinnan vägrade mig att få del av handlingar där Lembergs konstiga angiveri måste ha ingått, med hänvisning till rikets säkerhet och kampen mot terrorism. Ett hinder som således inte förelåg när Expressen ansökte. I mina händer hade dokumentet behandlats journalistiskt annorlunda. Men Säpos preferenser kan man ju inte lasta den gode Micke Ölander för.

Däremot blir jag lite undrande över Mickes sätt att beskriva jobbet med sin ansökan. ”Det har varit ett slitsamt och utdraget arbete som jag aldrig trodde skulle ros i hamn”, berättar kollega Micke i Expressen. Dessutom hävdar han att detta hårda arbete ”tog fyra år”.

Såvitt jag minns tog det mindre än en kvart att skriva ut en sån där ansökan och särskilt slitsamt var det inte.

När Micke kom hem till mig och lade upp Lembergs sensationella angiveri på köksbordet fanns i praktiken inte mycket att välja mellan. Teoretiskt hade jag kunnat svara att jo, visst, det där handlar om något som Lemberg och jag höll på med 1967 på FiB/aktuellt, men sen fick vi sparken och allt rann ut i sanden.

Ett sådant politikersvar hade å ena sidan omöjliggjort Expressens hela kampanj. Lembergs dokument från 1967 klarar man av med en sidas journalistik. Men jag är å andra sidan principiellt för att ge raka och sanningsenliga svar till journalistkolleger.

Även om det blev lite dyrt den här gången.

Den absurda konsekvensen, eller lustiga om man så vill, blir ändå att mitt bidrag till de 50 sidornas smutskastning är betydligt viktigare än det dokument som Micke grävde fram. Guldspadejuryn tänkte tydligen inte på det.

Frågan är vad juryn över huvud taget tänkte. Den grävande insatsen i sammanhanget är minimal, men hedervärd och normal. Däremot var Expressens metoder långt ifrån etiska när det gällde att blåsa upp och förvränga substansen i det som till en liten del framgick i Mickes dokument och till stor del berättades av mig. Eftersom man jobbade mest med avsiktliga missförstånd, illvilliga ”tolkningar” och rubriker och löpsedlar där man utan täckning utpekade mig som sovjetspion. Mycket stort blev det naturligtvis enbart i Expressen, men inte heller till detta har Micke Ölander någon skuld.

Så om det inte vore Mickes ansökan om att få ut en hemlig handling som skulle belönas med Guldspade, vad var det då? Jag tror jag vet men min modesta, eller om det är konspiratoriska, läggning hindrar mig från att ens antyda svaret.

PO: Guillou vållades oförsvarlig skada

Pressombuds- mannen Yrsa Stenius utlåtande till Pressens opinionsnämnd:

Den 24 oktober ropade Expressens löpsedel ut att Jan Guillou är eller har varit Sovjetagent och tagit emot pengar av KGB. Valet av typsnitt och grad i löpsedelns text samt vinjetten EXPRESSEN AVSLÖJAR, ger vid handen att Expressen trodde sig offentliggöra ett scoop: Jan Guillou hade ett förflutet som rysk spion. (...)

Avgörande för den pressetiska bedömningen är dock publiceringarna den 24 oktober 2009. Av Expressens presentation av sitt material om Jan Guillou denna dag kan ingen annan slutsats dras, än att tidningen trodde sig vara ett sensationellt avslöjande på spåren och tog ut det i förskott. Genom övertolkning av sitt källmaterial slog Expressen fast att Jan Guillou varit sovjetisk agent i meningen spion. Utpekandet blev sammantaget massivt och vållade Jan Guillou en oförsvarlig publicitetsskada. För vilken Expressen bör klandras.

Jan Guillou