Varför är rödbetssalladen röd?
Julen kapar poesins röda känsla
Om dikten har en färg är den röd. Det röda bultar genom poesins historia, genom de centrallyriska dikterna, genom de konceptuella dikterna. Poesin klär sig i purpur och kastanj, rimmar på bröd och armstöd, rödmarkerar sina stavfel och maktutövningar. Under hela året är det röda poesins fånge. Men så kommer julen. Med sina tomtar och bordsdukar, med sina rödbetsallader och adventsstakar. Och fullständigt kapar det röda. Och gör det röda till ett vapen för sitt kristna och kommersiella. Det blir svårare att andas i dikten. Det blir svårare att låta det fortsätta bulta. Hur ser din färg rött ut, frågar mig Sonja Åkesson. Jag svarar: som Edith Södergrans vissnande kärleksros, som Vladimir Majakovskijs smattrande fanor, som Ann Jäderlunds kalender levande av is, som Anne Carsons bevingade monster Geryon. Som små anteckningsböcker. Som en tupp som gal när morgonens timme gryr. Som sönderlästa ögon som inte fått en blund. Min färg rött ser nästan ut hur som helst. Utom som julafton.