Gubben Pettson fyller 30 år
Älskade enslingen firar 11 album med sin Findus
Åldrade män i ruckliga hus, ensligt belägna.
Slas skrev en drös romaner om dem, och Gunnar Ekelöf tycks ha identifierat sig med livsformen redan i fyrtioårsåldern, när han sitter där vid den susande lampan och gnäller över harkrankarna i Om hösten från 1951: ”De dumma djävlarna!”.
Sven Nordqvists svagt bipoläre ensling Pettson är en lättsammare variant, och hans dagar fylls trots allt av samvaron med den äventyrliga och lite tjatiga katten Findus, ställföreträdande barnbarn och berättelsernas katalysator. ”Vakna Pettson! Vi ska leka!”.
Likväl andas Nordqvists bilderböcker av en tydlig spleen, förnimbar åtminstone för en vuxen läsare. Rationalitetens seger över Pettsons livsmiljö framstår som total, och det småbrukarsamhälle av vilket han förefaller vara en senkommen produkt skymtar mest förbi på avstånd. I form av några inramade svartvita fotografier på en skänk, eller som rostiga rester av jordbruksredskap framstickande ur nässlorna.
Ett eller två släktled verkar liksom ha kommit bort på vägen, och i sitt riktningslösa rotande i kvarlåtenskapen påminner Pettson om en sådan där ung sommarjobbare som i tidstypiska kläder förevisar husen på Skansen. Strök förfäderna med under ett neutronbombsanfall anno 1912?
Kunskapsförlusten gör sig tydlig i Pettsons udda och omständliga lösningar på vardagliga problem. I den första boken, Pannkakstårtan från 1984 (Opal), river han till exempel upp himmel och jord bara för att ta sig in i den gistna snickarboden, vars dörr gått i baklås. I en talande bild syns hans utifrån förgäves trycka näsan mot bodfönstret, in mot hyvelbänkens oåtkomliga arsenal av obsoleta verktyg och föremål.
När allt sedan är avklarat, när räven är bortlurad eller nyckeln till snickarboden återfunnen (den låg i brunnen), då återstår en spisvarm frid som jag föreställer mig är berättelsernas egentliga ärende eller åstundan: Pettson lutad över korsordet, katten sovande i knät, en ocean av tid. Som en ekelöfsk eller närmast aristokratisk dröm om jaget lösgjort ur och oberoende av alla sociala överenskommelser (”Det skulle bli för mycket med en hel tant!”). Möjligen finns i detta också en fläkt av dödslängtan, så lätt att den knappt orkar lyfta gardinen.
I år har Pettson odlat sitt främlingskap inför tillvarons trivialaste sysslor i jämnt 30 år, och hittills har det blivit elva bilderböcker i serien som började med ett hugskott.
”Efter Pannkakstårtan dröjde det innan jag tänkte på Pettson och Findus igen”, berättar Nordqvist i den nyligen utgivna Sven Nordqvists bilder (Bonnier Carlsen). ”Det var först efter ett par andra böcker som jag tänkte att jag kunde göra en bok till med gubben och katten.”
För den som kan sin Pettson är det roligt att botanisera i detta översiktsverk, och inte minst då i Nordqvists tidiga produktion som till stor del består av kommersiella uppdrag. Här finns exempelvis några affischer som uppvisar en lika slående kombination av minutiöst detaljarbete och lågmäld surrealism som bilderböckerna, men också en hel del grafik och oljemåleri. Katten Findus syns växa fram i några tidiga blyertsskisser och i en serie julkort förebådas de så kallade mucklorna, ett slags vätteliknande väsen som tillför berättelserna en välgörande dunst av underjord och är ett av Nordqvists främsta bidrag till bilderbokskonsten.
För övrigt kan Pettson framemotse sitt fortsatta åldrande med hyfsad förtröstan. Enligt Karl-Erik Hagberg, gerontolog vid Linköpings universitet, är tillvaron för landsbygdens äldre ensamlevande män (från 65 och uppåt) sällan så påver och isolerad som man lätt kan få för sig.
”Till detta kommer också att utvecklingen av medier och internetkommunikation gör att vissa geografiska hinder kan överskridas lättare nu än för bara tio år sedan”, skriver han i sin rapport från 2011, Att åldras på landsbygden.
Återstår dock att se huruvida Pettson kommer att koppla upp sig framöver.