Ett löfte om en bättre framtid
Martin Aagård kokar ägg till femton sekunder Daft Punk
Jag har en kompis som har en funkis-kokbok från 30-talet. En av de mest funktionalistiska och tidseffektiva maträtterna för den moderna människan är receptet ”Sugägg”. Tillagningstid: 1 minut. Picka hål på äggets båda ändar. Sug ut innehållet. Om man suger riktigt fort smakar det nästan ingenting, upplyser författaren och avslutar entusiastiskt: ”Är inte det funkis, så säg!”.
Daft Punks nya skiva Random Access Memories, den första på åtta år, är än så länge ett sugägg.
Hittills har bara ett 15 sekunder långt klipp lagts ut på Youtube. Snabbt. Funkigt. Smakar inte så mycket.
Ett marknadsföringstrick, så klart. Men det räcker gott och väl. För trots det monumentala inflytandet har ingen ännu kopierat Daft Punks babbliga vocoder-röster, deras mjukt mixade discotrummor och deras barock-funkiga arrangemang.
Daft Punk är så nära definitionen av det perfekta popbandet man kan komma. Lagom anonymt. Lika stilmässigt stillastående som en gång Kraftwerk och med den där delikata lilla känslan för en modernitet som känns sofistikerad, åtråvärd och framför allt vacker.
Ja, det är verkligen allt som ordet pop en gång betydde.
Kanske är de ännu bättre i 15 sekunder långa portioner än i femminuterslåtar. För de där sekunderna bär på ett löfte om en bättre, vackrare framtid som aldrig kommer att infrias.