Om Lill-Babs hördes de fina orden även när hon levde
Anna Andersson hoppas på en rejäl biografi över Barbro Svensson
Alla talar gott om den kändis som just dött.
Men om Lill-Babs talade alla gott även medan hon levde.
Det ligger i den mänskliga naturen att ta till överord när en människa dör. Den avlidne är plötsligt den snällaste, klokaste människa vi mött, så gott som felfri. Den som för tidigt kommer med invändningar eller ens nyanser bemöts ofta aggressivt och kallas respektlös, trots att alla vet att ingen är felfri.
Barbro ”Lill-Babs” Svensson var förstås inte heller felfri. Men om henne hördes superlativen även när hon levde, också i den där mixade zonen mellan nöjesvärlden och mediebranschen där det alltid florerar rykten om hur kända människor ”egentligen” är. Det är snack som måste silas men om det mesta som sägs drar åt samma håll brukar det ligga något i det.
Om Lill-Babs sa precis alla att hon var en ovanligt vänlig och omtänksam person, jordnära och genuin. Dessutom har hon ju haft en ovanligt lång och levande karriär med en alldeles särskild kontakt med sin publik.
Så när vi i januari gjorde en grov plan över det kommande året ringade vi in den 9 mars med rött – Lill-Babs 80-årsdag, som vi ville uppmärksamma stort. Vi beställde texter och bilder, och vi bokade en intervju. Några dagar före ringde hon reportern Jan-Olov Andersson och sköt upp den, hon hade blivit sjuk. Sen fick vi veta att hon låg på sjukhus med hjärtproblem.
Vi fick justera planen lite men behöll Lill-Babs som vårt huvudnummer. Vi saknade hennes egna ord i tidningen men den blev ändå okej. När den kommit ut ringde hon upp Jan-Olov och – efter att ha frågat hur han mådde – tackade för tidningen. Som journalist ska man inte bry sig om sådant, det viktiga är vad ni läsare tycker, men jag måste medge att vi blev glada. Det kändes bra att hon hade läst alla fina ord om henne.
Även Lill-Babs eftermäle kommer säkert att få nyanser. Hon, och hennes ställning i svenskt nöjesliv, förtjänar åtminstone en rejäl biografi som berättar hela historien om hur en tonårstjej från Järvsö klev in i offentlighetens ljus på 1950-talet för att sen stanna där fram till sin död 65 år senare.
Kanske är det ett uppdrag för Alexandra Sundqvist, som skrivit en fin biografi över Barbro Hörberg, Barbro Hörberg – Med ögon känsliga för grönt (Ordfront, 2017). I den finns för övrigt min favoritanekdot om Lill-Babs. När Hörberg 1976 låg för döden, fick hon varje dag besök på sjukhuset av sin goda vän – Lill-Babs. Lill-Babs hade alltid med sig menyer från några av Stockholms bättre krogar och så frågade hon Barbro vad hon ville ha, beställde, satte sig i bilen och åkte och hämtade.
Jag vill tro att den sortens omtanke alltid lyser igenom och gör en människa så mycket större än ett kändisskap.