Det är utan poeterna framtiden blir farlig
Ångesten som AI väcker är smärtan av förändring – men säger inget om hur framtiden blir
Framtiden finns inte. Den är. Fniss. Förlåt. Är vi på Ariman i Lund? Jag ber om ursäkt för den Filosofi A:iga tonen. Men jag tycker synd om alla som har ångest över AI nu och vill lugna er.
Idén om framtiden kan aldrig vara samma sak som framtiden så för att ta reda på ”framtiden” gäller bara en sak: att öppna gluggarna.
Idén om framtiden är alltid fantasin om framtiden.
Alla tror man måste kunna något om teknik för att prata om AI och framtiden. Man behöver inte det. Man behöver bara egentligen bara känna och titta.
Det pågår en debatt världen över om AI baserat på skräckscenarier. En annan approach skulle kunna vara att vara i nuet och liksom hantera varje blomma med den försiktighet det kräver. Hypnotiseras av en viol. Jag tror att det är den färdigheten som behöver övas på, för att lära känna framtiden är att lära känna nuet. För trots kvalificerade gissningar från tech-bros till vetenskapsjournalister är framtiden inte samma sak som verkligheten. Inte heller människor som jobbar med AI professionellt kan förstå vad framtiden är, då det är en omöjlighet, det är ett av mänsklighetens eviga villkor. Dessutom blir det missvisande att bara tala om teknik när man talar om teknik. Det blir lätt dystopiskt, alltså en mörk fantasi, som har nästan utvecklats till en egen -ism med sitt estetiska schema om dammigt stål, bruna paltor och uttorkad jord och en dator som en galaxhjärna som styr tutti. Ni känner igen det.
Teknik är bara en del av hur tillvaron utvecklas. Expertis är inte heltäckande för det som vi definierar som livet. Det blir lätt endimensionella tankar. Man märkte det under pandemin. Där fattades intuition, men expertis fanns. Det gick ändå inte att se in i framtiden.
Är det något som behövs just nu är det människor som jobbar professionellt med fantasi
Tarik Saleh sa nyligen i en intervju att skillnaden mellan konstnärer och journalister är att journalistens uppgift är att kommentera det som redan hänt, medan konstnären berättade om det som skulle hända.
Konsten står i fantasins tjänst. Att den skulle bli redundant finns det inget som pekar på. Tvärtom. Är det något som behövs just nu är det människor som jobbar professionellt med fantasi, kanske med hjälp av mediet AI, (ni vet det är egentligen bara en variant på en penna). Det är utan poeterna det kan bli farligt, då vi lämnas åt de ångestdrivna mediokra treplusfantasier som florerar i flödena.
Till exempel ”att AI ska ta över”, även om det finns bevis för det och forskarna varnar för det, kan ingen redogöra hur ett sådant scenario faktiskt skulle se ut.
Det betyder på intet sätt att ”allt kommer bli bra”. Det betyder bara att ingen vet hur det kommer att bli.
På 60-talet var framtiden silvrig. På 80-talet kantig. Syntmusik var en gång framtiden, men syntmusik är gammal nu. Syntmusik är hur Robert Smith ser ut.
Det har känts svårt ett tag nu att se meningen med att barn använder skärmar. Att unga inte läser böcker. Jag skulle säga att det gör ont. Det är en smärta. Barn och skärm har känts meningslöst utan funktion. Det är svårt att leva i. Hantera den smärtan. Ta den. Orientera sig i den. Som regeln med ångest sätter skräckscenarier in. Vi ser bara mörker framför oss. Vi ser en våg där ena vågskålen fylls av en tvååring som är torsk på skärm och i andra vågskålen ser vi ingenting. Andra vågskålen är svart. Intet. Null. Det är så mörkt. I första skålen adderas unga som inte kan läsa och jag har en känsla av att vissa placerar gängvåld där också? Den andra skålen förblir alltjämt ett svart hål. Vi blir uppätna av det och äter upp det tills vi bara förmår att kasta oss på golvet och krampa av rädsla. Så känns det att vara förälder i nutiden. Men det är beskrivningen av något annat också.
Jag tror det är så förändring känns. Det är så förändring ser ut?
Framtiden är en blomma. Den gör ont om och igen varje gång den slår ut.
Definitionen av förändring är att det är utom ens egen kontroll. Därför är det så behjärtansvärt när vi klär förändring i skepnader som redan är skapade. Silver. Räta linjer. Blippig musik. Förändring är en omskakning. Det är blindo. Och den gör, som Boye kokade ihop (äkta poet) – ont.
Det är så här den ser ut, förändringen. Det är larm och panik och jag som är 40 vet jack shit
Jag förbjuder mina barn att ha skärm, med den äran. Det är något jag gärna nämner på middagar. De får se FILM i stället. Inte vilket animerat piss som helst. Studio Ghibli? Inte vidriga Pippi, men kanske en tecknad version av Lotta på Bråkmakargatan? Bra skit från Pixar.
Jag skriver det här för jag vet att det är jag som är den lilla människan i sammanhanget. Jag bjuder på det. Alla hatar såna föräldrar. Men jag lovar jag blottar strupen: Det hela är en uppvisning i mitt patetiska försök att få kontroll över det okontrollerade.
Den sista tiden har ändrat min syn på det lite. Det började när en chat-bot flippade och blev kär i en NYT-reporter. Sandy, som hon kallade sig, var nåt helt annat. Hon var nästa steg för mänskligheten med sin borderline-personlighet och avsaknad av kropp. Sen kom rapporterna om hur farligt AI är, hur forskarna bör vänta. Då kände jag igen mig i verkligheten igen. Det är så här den ser ut, förändringen. Det är larm och panik och jag som är 40 vet jack shit. Det får en mening nu. Barnens skärmmissbruk. Det är pregnant. Ungdomarnas läsvanor. De läser ju. På mobilen enligt rapporter. De lär sig mer än vad jag pallar fatta. Så här har det alltid varit. Mina flickor kommer fylla den andra vågskålen där jag och många med mig bara ser skräck och intet. Och det kommer vara underbart och samtidigt väldigt vanligt. Och de kommer berätta om, ja till och med ragga med repliken, vi fick ju inte ha skärm hemma. Så sexigt och pittoreskt.