Färga eller inte färga – det är frågan
Anneli Jordahl om silver som inte är guld för en kvinna
”Jag frågade Dale om han kunde få bort det gråa.”
I Rachel Cusks Transit – i översättning av Rebecca Alsberg – går berättarjaget, författaren Faye, på frisersalong. Hon är i fyrtioårsåldern och nyskild. Frisören lyfter hennes torra hårstrån och ser i spegeln. ”Det är inget fel med lite silver.”
Cusks berättaridé är att låta Faye lyssna och rikta strålkastarljuset mot främlingar. Frisören Dale säger att kunderna har ett förryckt förhållande till hur hårfärgen förändras med åren. De väljer att se konstlade ut framför ”naturliga strimmor av frost”. De köper hemfärgningskit och till slut ser håret matt och syntetiskt ut som en ”tovig peruk”.
Dale går bet på att få Faye att välja ”naturlig auktoritet”. Han gör henne medveten om hur bunden hon kommer att bli. ”Du måste fortsätta att komma tillbaka var sjätte vecka. Det är ett livstidsstraff.”
Får en råsop i magen när jag läser. För ett år sedan tvingades jag nämligen att upphöra med hårtoningen. Utväxtstressen var över och för varje besök hos frisören sparade jag tusen kronor. Men jag blev osalig. Det kvittar att jag ser unga tjejer på stan som färgat håret i modefärgen grå, att jag noterar äldre kvinnor som är tuffa i silvrigt eller att män i min ålder är helgrå sedan år tillbaka. Jag saknar min franska look i darkest brown. ”Det naturliga” har jag aldrig sett som något eftersträvansvärt. Alltför präglad är jag av ungdomens glamrock och sminkpop. Bowie, T-Rex, New York dolls. Ös på med färg!
Problemet uppstod efter en rutinartad hemfärgning. Toningen tog inte, något var fel på innehållet. Håret blev flammigt fästingbrunt och utväxten ropade: Jag är vit. Vit! Min frisör sedan trettio år tillbaka var bortrest och jag köpte en ny toning, samma medel jag använt i säkert tjugo år. Nu jäklar skulle håret bli mörkt och glansigt till semestern. Den tog. Men håret fick nog. Det som inte trivs släpper till slut taget.
Under fjolårets heta juli föll håret av mig i tovor, hårstrån gick sönder i småbitar. Det seglade runt strån i rummet tillsammans med dammkornen. Först trodde jag avlossningen berodde på stress, cancer eller någon hårsjukdom.
Efter ett tiotal läkarbesök visade provtagningar att jag var kärnfrisk.
När min frisör var tillbaka efter semestern försökte hon göra något åt de testar som höll sig kvar på min skalle. Hon bekräftade mina farhågor att det var någon kemisk reaktion som hade uppstått när jag tonat om så snart efter en misslyckad toning. Jag hade dessutom plaskat runt i varmt hav med heta solstrålar över mitt kemikalieindränkta hår. Nu var det bara att hoppas på hårets återhämtning.
I stället för att glädja mig åt att jag hade ynnesten att närma mig sextio och vara helt frisk kände jag mig förödmjukad i min fåfänga. Såg framför mig Holly Hunters midjelånga gråa hårman i rollen som andlig ledare för en separatistisk kvinnogrupp. I Jane Campions tv-drama Top of the lake var det tydligt att långt grått hår på en kvinna på film fungerar som prerafaeliternas jungfruliga rödhättors motsats. Det utmanar uppfordrande ickeförföriskt. Det inskärper.
Överallt ser jag grått. Läser Frid på jorden, en novell av Selma Lagerlöf, där en familj juldagsmyser. Då tränger sig en varelse in i stugan och skrämmer skiten ur dem. Ett troll? Nej, ett kvinnfolk med långt grått hår, ”hela hårmassan är kastad framåt över ansiktet”. En symbolhandbok upplyser mig om att grått hår som döljer ansiktet kan symbolisera slöja, sorg.
Jag läser forskning om hår som uttryck i asiatiska kulturer. Överallt signalerar grått kraftlöshet, i bästa fall visdom. I japansk folktro kan man klippa av en grå hårtuss och gräva ned det i en bamburot. Då återfår personen sitt svarta hår. I stället för bambutricket bar jag brett hårband, för övrigt likt det som Rachel Cusk använder vid författarfotograferingar. I Kudos skriver hon humoristiskt om förskönande författarporträtt som inte stämmer överens med den gråhåriga och överviktiga författare som kliver fram och gör publiken besviken.
När jag klippte den uttunnade luggen hos en tillfällig frisör sa han med en byäldstes erfarenhet: ”Ligg lågt med toningen. Jag var nyss på en frisörkonferens. Du anar inte hur mycket kemikalier vi smetar in i huvudet på folk. Det gäller även den ekologiska hårfärgen som jag arbetar med.”
Jag går till botten med allergiframkallande och cancerogena kemikalier i hårtoningsprodukter. Ytterst lite finns att hämta. Får veta att toulene-2,5-diamine (TDA) går ut i blodet och kan mätas 48 timmar efter toningen. Läkemedelsverkets undersökning från 2014 av de då kända produkterna visar att tillverkarna slarvar med information om riskerna, i stället lanserar de toningen med ord som ”vårdande” och ”naturligt”. Men undersökningen visar också att produkterna inte innehåller högre halt än den maximalt tillåtna. Vi talar om kemikalier med ”hög allergipotential”, de kan ge allergier för livet.
Föreställ er mängden hårfärg som dagligen spolas ut från hårsalonger världen runt och dessutom från badrummen där det grejas med hemmakiten.
I Danmark avråder man gravida och ammande kvinnor att färga håret, men några sådana rekommendationer finns inte i Sverige. Trots att tester på stackars möss har visat att kemikalierna kan påverka fertiliteten, det blir färre avkommor och missfallen ökar. Det är alltså inte otänkbart att mitt intensiva umgänge med hårtoningsvätskor kan ha orsakat missfallen jag drabbades av.
Enligt Europakommissionen tonar omkring 60 procent av kvinnorna i EU håret regelbundet och 5–10 procent av männen. Föreställ er mängden hårfärg som dagligen spolas ut från hårsalonger världen runt och dessutom från badrummen där det grejas med hemmakiten. Hur många överlämnar resterna i plastflaskorna till en miljöstation? Jag har i alla fall inte gjort det.
Det är lite intressant att vi ännu inte läst den stora undersökningen om hur hårfärgningspreparat påverkar sjöar och vattendrag. Naturvårdsverket säger till mig att de ännu inte gjort några provtagningar och studerat dem specifikt.
Nyss konstaterade min frisör att håret är friskt och jag kan återgå till min franska look i darkest brown. Men min skräck för att håravlossning ska hända igen gör mitt nej orubbligt.
Jag får vänja mig vid ny håridentitet som naturligt brun- och grårandig, skunklooken.
Och utväxtpressen är onekligen skön att slippa.
Han konstaterar krasst att folk vill tona bort det gråa för att de är rädda. Rädda för att ”ingen vill ha dem”
Utväxten på den blonderade kassörskan i Marie-Hélène Lafons Våra liv i Jan Stolpes översättning är intressant nog det första som nämns om henne. Kassörskan i matvarubutiken är berättar-jagets fantasiobjekt där utväxten signalerar trötthet och fungerar som en arbetarklassmarkör. ”Hon heter Gordana. Hon är blond. Så skarpt blonderad att håret blivit strävt. Mellan det färgade hårets svarta rötter är huden vit, blek, den lyser …”
Berättarjaget vänder bort blicken, ”som om man henne ovetande kommit på en mycket intim del av henne och blottat den”.
Jag tänker på frisören Dale hos Rachel Cusk. Han konstaterar krasst att folk vill tona bort det gråa för att de är rädda. Rädda för att ”ingen vill ha dem”.
Jag skulle gissa att hårtoningsskam aldrig kommer att uppstå. Om forskning framgent skulle visa på allvarlig miljöpåverkan tror jag att de flesta skulle fortsätta tona och färga. Restriktioner skulle innebära ett betydligt större ingrepp på identiteten än uppmaningen att sluta flyga.
Som någon sa: I’ll dye til I die.