Första mötet – och det sista

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Uppdaterad 2011-03-09 | Publicerad 2007-11-14

Den 21 december 1999. En gnistrande vacker vinterdag i Stockholm.

Astrid Lindgren väntade.

Hon skulle snart ge sin sista intervju

Egentligen hade Astrid redan slutat att ge intervjuer. Hon kände sig alldeles för gammal och trött för att orka prata med frågvisa journalister.

Och visst, efter ett så långt liv och efter en så lång gärning hade hon all rätt i världen att få vara i fred.

Men när resultatet av Aftonbladets stora omröstning Århundradets svensk stod klart bestämde hon sig för att, trots allt göra ett undantag.

Vi bestämde en tid och att vi skulle träffas hemma hos Astrid i hennes lägenhet ovanpå restaurang Vasahof i Vasastan i Stockholm.

På väg in stötte vi på en man från restaurangen. Han fick syn på Lottes kameror.

–?En trappa upp, sa han när han trängde sig förbi.

Vi ringde på strax efter klockan 10.

”Livets högsta lycka”

Kerstin Kvint, Astrids utlandsförläggare och allt-i-allo, öppnade dörren och inne i den stora hallen satt Astrid och hennes hemhjälp Zarien.

De hade just ätit frukost tillsammans och nu satt de och gick igenom brevskörden.

Det var lugnt och stilla, samma rutin som alla dagar.

–?Livets högsta lycka, sa Astrid.

Det kändes så märkligt. Jag hade aldrig träffat henne förut. Men ändå, det kändes som om jag träffade en gammal bekant. Kalle Blomkvist och Rasmus var bland de första böcker jag läste. Det var över 40 år sedan. Sen dess har jag läst det mesta som Astrid så generöst och oförtrutet delade med sig.

Likt miljoner andra världen över hade jag fått ta del av hennes värld.

Hon hörde dåligt. Såg kanske ännu sämre. Men glimten i ögat fanns där. Och glimten?–?den var kristallklar.

–?Pilutta dom, sa hon när hon fick höra att hon kommit före storheter som Olof Palme, Strindberg, Ingo, Björn Borg och Raoul Wallenberg i omröstningen om Århundradets svensk.

16 säckar post

Vi pratade om alla böcker hon skrivit och alla brev hon fortfarande fick.

Kerstin Kvint påminde henne om 90-årsdagen.

Då kom brevbäraren kånkandes med 16 säckar post! Och i någon av postsäckarna fanns en stor utbetalning från ett förlag.

–?Kommer du ihåg, Astrid, när vi hittade avin i den nionde säcken?!

Astrid skrattade gott vid minnet. Vi med. Det måste ha varit en underbar syn med de båda kvinnorna krypande bland tusentals brev.

Zarien, hemhjälpen, och jag delade samma minnen.

–?Jag läste Astrids böcker hemma i Iran. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att jag en dag skulle få träffa henne, än mindre arbeta hos henne.

–?Hon är så fin Astrid. Jag skulle gärna arbeta hos henne gratis.

Alla 88 böckerna i bokhyllan

Vi gick in i det ljusa, vackra vardagsrummet för att ta bilder.

Astrid reste sig upp med viss möda. Zarien tog henne varsamt i händerna och backade före Astrid.

Utanför de spröjsade fönstren lyste Vasaparken vintervit. En massa ungar lekte i snön utan att ha en aning om att deras Astrid bodde bara en liten bit därifrån.

Men alla barnen, deras mammor och pappor. Deras far- och morföräldrar kände henne ändå, precis som jag själv, Lotte och Zarien när hon var en liten flicka hemma i Iran.

Astrid satte sig i soffan, kisade mot ljuset.

I bokhyllorna fanns hennes böcker, alla 88.

Det hade kunnat bli många fler, men Astrid hade slutat skriva.

”Mer blir det inte”

Kerstin Kvint berättade att det hela tiden kom förfrågningar från utländska förlag.

–?Nyss frågade ett förlag i Estland efter den gamla novellen Pippi Långstrump i Humlegården som publicerades i en veckotidning.

–?Förläggarna verkar vilja ha varenda rad hon har skrivit, sa Kerstin Kvint.

Astrid, som verkat lite frånvarande, tittade plötsligt upp. Blicken var illmarig. Välbekant.

–?De får nöja sig med det jag gjort, mer blir det inte, sa hon.

Gav henne en kram

Jag frågade Astrid vem hon själv tyckte var Århundradets största svensk.

Hon satt tyst ett tag. Så lyfte hon handen, pekade på mig och sa med ett småleende:

–?Han sitter där.

–?Far åt pipsvängen, tänkte jag, det måste morsan få höra.

Astrid började bli trött. Det var dags för oss att gå.

Försiktigt, försiktigt gav jag henne en kram.

Försiktigt, försiktigt, gav hon mig en kyss på kinden.

Astrid, 100, är död. Det känns fortfarande så overkligt.

Men den storslagna värld hon skapade lever vidare.

Och det, det känns fortfarande så verkligt.

Svante Lidén