Att tala eller inte
Hur förhållandet mellan språk och identitet ser ut för döva respektive hörande är vad Nina Raines pjäs Klanen handlar om. Vi möter Billy (Christian Dyvik), döv från födseln, i en familj som valt att inte stigmatisera honom genom att avstå från att lära honom teckenspråk. De vill att han ska ha ett ”normalt” liv.
Om dövvärlden är en egen liten värld, så är Billys familj det också. Fylld av egocentriker med konstnärliga ambitioner där samtalstonen är så hög och aggressiv att vem som helst borde vilja bli döv, är det knappast märkligt att Billy väljer bort familjen när han träffar Sylvia, ännu inte helt döv, som lär honom teckenspråket.
Klanen heter i original Tribes, alltså stammar, och Raine visar hur den aggressiva kritik som Christopher, familjefadern, riktar mot den stam som består av döva, i minst lika hög grad drabbar den stam som hans egen familj utgör. Hierarkier finns i varje stam och misstänksamheten, för att inte säga rädslan, för världen utanför sin egen stam är ett bindemedel lika starkt som språket.
Nu skulle denna rappa, typiskt engelska konversationspjäs varit av högre halt om det inte var så uppenbart från början vem det är mest synd om. Balansen mellan de olika stammarna kunde har varit mer jämnt fördelad och det pedagogiska stråket kunde ha fått vika för ett mer undersökande perspektiv. Hur är det egentligen, kan man filosofera på teckenspråk? Den repliken får inget svar, eftersom dramaturgin följer feelgood-linjen ända till den sentimentala sluttablån.
Ensemblen lyckas likväl vara hysterisk på ett trovärdigt vis; från Pontus Gustafssons Christopher över Christoffer Svenssons Daniel (Billys bror) till Emma Mehonics Rut (systern). Däremellan finns den förhållandevis lugna modern Betty (Kicki Bramberg), Ester Uddéns Sylvia och Christian Dyvik som lyckas ge kropp och sordinerad röst åt sina inre spänningar som den döve Billy.
Det här är ju den spelstil som Dramaten-ensemblen kan bäst, psykologisk realism, även med hysteriska övertoner. Befriande är att denna gång slippa den förhöjda replikföring som så gärna odlas på Dramaten, det är bara Mehonic som inte riktigt befriat sig från den. Att Dramaten inte befriar sig från naturalismen, ja, det handlar väl om ett slags stamidentitet.