Falladas ångest över växelkursen
Weimartidens krönikör gladdes åt ekonomin under Hitler
”Trots det öppna fönstret var det mycket varmt i rummet. Utan någonting över sig och utan nattdräkt låg de två där och sov. Det var i Berlin, Georgenkirchstrasse, över tredje gården fyra trappor upp. Juli 1923, en morgon vid sextiden – dollarn stod i 414 000 mark”.
Förmågan att precist foga samman smått och stort har gjort att Hans Fallada (1893 – 1947) gått till litteraturhistorien som Weimartidens främste krönikör. Orden finns på första sidan i den omfångsrika romanen Varg bland vargar, med vilken Lind & Co fortsätter sin beundransvärda satsning på ett av det tyska 1900-talets mest fascinerande författarskap.
Staden Berlin är, precis som i mästerverket Hur ska det gå för Pinnebergs? en central skådeplats, eller rättare sagt ett självständigt väsen som vibrerar av smuts och strålglans, oro och oförlösta förhoppningar; ett otämjt odjur som spelaren Wolfgang Pagel, hans fästmö Petra Ledig och talrika andra huvudpersoner tillsammans har att behärska.
Karaktärerna är mänskliggjorda med mångsidig motsägelsefullhet, fäster var och för sig och fungerar samtidigt som ett kollektivt tidsvittne. Falladas känsliga kunskap om den tumultartade tyska mellankrigstiden, dess allmänna stämningar och sociala spänningar, märks inte minst då han låter Wolf och tre tidigare frontkamrater lämna Berlin, för att i ett utslag av naiv nostalgi försöka finna rening och räddning på landsbygden.
Med sina långa och sakligt realistiska skildringar av allt från vardagsliv till politiska intriger frilägger Fallada hat, hets och hunger; ett sönderslitet samhälle som människorna måste förhålla sig till, men inte kan göra något åt. De regelbundna redogörelserna för hyperinflationens skenande växelkurs befäster bilden av ondskan som en kraft bortom all kontroll: ”Själva jorden tycks utandas ångest, och människorna blir smittade”.
Vad som återstår är att i görligaste mån vara anständig, att göra det man måste i stället för det man instinktivt vill, alla orättvisor till trots. Kampen för att komma till denna insikt är ett återkommande inslag i Falladas romaner, varför den försonliga hoppfullhet som avslutar Varg bland vargar är mindre förvånande än den först kan verka.
Precis som i Pinnebergs finns den trösterika räddningen i kärleken och familjen. Att befrielsen förläggs till det lilla livet, obefläckat av ideologisk indoktrinering som det är, kan ses som en spegling av Falladas skepsis inför politik och utopiska utsagor.
Ändå innehåller det hoppingivande avslutningskapitlet en besvärande tendens: ”En man kom, och det blev slut på de vanvettiga, lättfärdiga sedlarna med de astronomiska talen”. Även om det specifikt är införandet av övergångsvalutan Rentenmark (1923/4) som åsyftas är det svårt att att bortse från samstämmigheten med nazisternas svartmålning av den demokratiska Weimarrepubliken.
I förstautgåvans förord från 1937, när Hitler satt säkert vid makten, manade också Fallada läsarna att minnas den skildrade tidens faror och att glädjas över den lycksaliga räddning som följde.
Att därmed avfärda Fallada som naziförfattare låter sig dock inte göras, vilket Martin Lagerholm poängterar i sitt pregnanta förord. Därtill är Fallada och hans karaktärer allt för komplexa och kantstötta. Varg bland vargar är, för att ge sista ordet till författaren själv, ”en bok om syndiga, sinnliga, irrande, hållningslösa människor, om barn av en trasig, vanvettig och sjuk tid. Men också om några upprätta, modiga, troende. Den är alltigenom, och på alla sätt, en bok för vuxna”.
