Skrotat & nytänkt
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-09-05
Frans Josef Petersson hyllar ingenjörs-konst med ett inre liv
Genom Stockholms konstliv löper mer eller mindre uppenbara skiljelinjer. Gallerierna på Hudiksvallsgatan visar en typ av konst som sedan 90-talet konsoliderats under beteckningen samtida. Konstnärer som Bella Rune på Crystal, Johan Furåker på Flach + Thulin och Gunilla Klingberg på Nordenhake. På Bonniers konsthall ett stenkast bort visas Ida Ekblad, det senaste i raden av Norges stjärnskott på den internationella samtidshimlen.
Ett parallellt konstliv framträder på Konstakademin på Fredsgatan, med konstnärer ur en äldre generation som påfallande ofta ställt ut på Thielska galleriet under Ulf Lindes ledning i slutet av 1900-talet. En tid då postmodernismen upprättade en gräns mellan samtida och annan konst, som fortfarande utövar ett inflytande över konstens produktions- och receptionsförhållanden.
Men när en konstnär som Ekblad med sina koloristiska excesser och skrotskulpturer sägs vilja ”upprätta en direktkontakt med livet självt, dess liv och puls”, så skiljer sig detta knappast i sak från John Stenborgs ambitioner i Konstakademins västra sal. Jag föreställer mig att båda skulle skriva under på John Cages uttalande att konstens uppgift inte är att avbilda naturens utseenden utan att imitera den i dess sätt att verka.
En skiljelinje genom en samling aktuella utställningar skulle med andra ord lika gärna kunna dras mellan de nämnda gallerierna å ena sidan och Konstakademin och Bonniers konsthall å den andra. Skillnaden skulle vara den mellan en konst som ställer sig i en distanserad, mimetisk, relation till det icke-begreppsliga, respektive en konst med ambitionen att låna sin kropp åt livet självt, eller dess sätt att verka.
Klingbergs utställning på Nordenhake blir då ett tydligt exempel på det förra, med dess målade linjer genom gallerirummet föreställande det mystiska kraftfält som enligt en viss Manfred Curry bildar ett osynligt rutmönster över jordklotet. Frågan är vad jag som betraktare ska göra med den informationen. Den fyller naturligtvis en respiratorisk funktion som ett slags berättande som motiverar och understödjer de formella arbetenas existens. Problemet är att verken, ämnet till trots, saknar den mystik som krävs för att locka till vidare spekulationer.
Vad gäller Stenborg och Ekblad måste det sägas: att vilja är en sak men att kunna en annan. Båda arbetar, som jag förstår det, i ett slags fritt flöde samtidigt som de i högsta grad är medvetna om sina historiska föregångare. Men medan det hos Ekblad är svårt att befria sig från en känsla av osjälvständig pastisch – här finns spår av bland annat efterkrigstidens nyrealism och situationistisk gladkonst – lyckas Stenborg faktiskt hitta på något nytt.
Stenborg arbetar med en form av remediering. Han konstruerar modeller vars former överförs med fotografisk teknik till duk för att sedan omvandlas till måleri. Bilderna bearbetas på olika sätt och består inte sällan av flera lager ”exponerade” över varandra. Men det verkligt sinnrika, och det inser jag först efter en stund, är att hans modeller är konstruerade i ramar och hålls på plats av den kraft som uppstår i mötet mellan de olika komponenternas form och elasticitet. Resultatet är kompositioner som vilar i maximal spänning mot bildytans ytterkanter.
Stenborgs bilder är med andra ord helt igenom konstruerade, samtidigt som de inte försöker dölja utan snarare lyfta fram detta faktum. Trots det genomströmmas de av ett inre liv. Men här finns inget mysterium, inget flum. Det är ren ingenjörskonst och inget mindre än en innovation.
När trendkänsliga institutioner lyfter fram en konstnär som Ekblad som livsbejakande alternativ till den ideologikritiska konst som fyller samtidsgallerierna, bekräftar de att det blivit allt svårare att inordna naturen i ett konstruktivistiskt paradigm. Om detta bidrar till att lösa upp nedärvda motsättningar och få oss att se konsten i ett nytt ljus är det en god sak. Om det bidrar till att cementera en uppdelning i förnuft och känsla och frammana bilden av en ny ”expressionism” – som vi exempelvis kunde se i Moderna museets Evert Lundqvist-utställning tidigare under året – är det ett problem.
Att all konst värd namnet arbetar med begrepp för att närma sig det icke-begreppsliga och tvärtom är en självklarhet som lätt glöms bort. Tur då att det finns konstnärer som Stenborg som gärna påminner oss om den saken.
Frans Josef Petersson
