Staten ska inte åsiktskorrigera

Åsa Linderborg om den politiska styrningen av kulturvärlden

Åsa Linderborg

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Publicerad 2018-02-21

helskärm

Ylva Johansson har fått på moppo för att hon tycker att de nyanlända ska under­visas om ”de svenska värderingarna”. Det finns inga svenska värderingar, menar kritikerna, som varnar för att arbetsmarknadsministern uppmuntrar till natio­nalistisk herremansmentalitet.

Det är på sätt och vis sant, det finns inga värderingar i Sverige som inte också finns på många andra ställen i världen. Men ­ändå – hela vår lagstiftning bygger på värderingar som vi har snackat och stridit oss fram till. De är inte särskilt gamla och härrör inte ur någon uråldrig kultur eller mytisk genuppsättning. De hänger intimt samman med välfärdsstaten, den starka uppfattningen om jämlikhet och jämställdhet och den kulturradikalism som präglat svenskt 1900-tal.

Sverige var först i världen med att stämpla ofrivilligt sex i äktenskapet som våldtäkt, liksom att förbjuda barnaga. Vi har en vidsträckt aborträtt. Hos oss är det självklart att kvinnor ska vara självförsörjande. I mätningar är vi världens mest sekulariserade land. Vi var först i världen med tryckfrihet. Och så vidare.

De här värderingarna är inte huggna i sten, de omförhandlas hela tiden. Rätten att älska vem man vill, till exempel. Det är en generande ung rättighet, men trots det inte ett dugg kontroversiell. De ­flesta tycker att det är en självklarhet.

Att prata om vilka värderingar som ­genomsyrar lagstiftningen, myndighets­utövningen och läro­planen är inget övergrepp. Det är en förutsättning för att ­bygga ett samhälle, för att alla som lever här ska kunna förstå och till slut bry sig om varandra. Ylva Johansson har helt rätt när hon säger att de som kommer hit undrar hur vi tänker här och vill veta mer. Så finns alla chanser till en första dialog om vad vi förväntar oss av varandra.

Samtidigt som Arbetsmarknadsdepartementet mästras över det livsfarliga med att prata om svenska värderingar, är Kulturdepartementet i full sving med att ideo­logiskt villkora pengarna för konstnärligt skapande. Den som redovisar rätt värdegrund kan lättare räkna med att ­erhålla ekonomiskt stöd.

Kort och krångligt kan man sammanfatta att värdegrunden handlar om alla människors lika värde ur ett normkritiskt och intersektionellt perspektiv. I Miljöpartiets förslag till kulturpolitiskt program – de hade pinsamt nog inget när ­Alice Bah Kuhnke blev minister 2014 – stod att kulturinstitutionernas styrelser och personal ska fortbildas i postkoloniala teorier. De som inte uppnår de kvantifierade mångfaldsmålen, ska straffas med sanktioner.

Det finns både poänger och svagheter med den postkoloniala teoribildningen, men ingen kan säga annat än att den är ett perspektiv bland många, som Mp ­ville göra till, just det – norm.

Programmet skrotades efter kritik, även internt, men andemeningen lever ändå i all välmåga. Vilken kulturbransch man än ­synar tillmötesgås uppmaningen.

Museivärlden och filmsektorn avhandlades i en infekterad debatt förra våren. Svenska Dagbladets ledarskribent Per Gudmundson återvände till frågan ­förra veckan i en text om Konstfack, där det är ett krav att alla som anställs på ledande befattningar har tillägnat sig ett intersektionellt perspektiv. Jag tycker i och för sig inte att det är konstigt om en utbildningsinstitution har en ­särskild vetenskaplig inriktning, men det blir en fyrkantig verksamhet om alla måste tänka i samma banor.

I helgen (17 feb) skrev Ola Wong i SvD att Alice Bah Kuhnke, påverkad av ­Metoo, har beordrat Kulturrådet att ”betona ­frågan om sexuella trakasserier när stöd delas ut”. Kulturrådet har också fått i uppdrag att ”driva på frågor om jämställdhet, hbtq, mångfald och tillgänglighet”.

Man kan, som jag gör, tycka att det här är goda värderingar, men det spelar ­ingen roll – den konstnärliga friheten plattas till om man måste ta hänsyn till vad staten anser är gott.

Kristoffer Lind på bokförlaget Lind & Co säger till SvD, att det här innebär en statlig styrning av kulturen som står långt från de nationella kulturpolitiska målen, som syftar till att ”kulturen ska vara en dynamisk, utmanande och obunden kraft med yttrandefriheten som grund”. David Stansvik på Nya Doxa, som har spetskompetens på just postkolonialism och kulturell identitet, menar att Kultur­rådets propåer kommer minska den litte­rära och tankemässiga mångfalden.

I fyra av Kulturrådets fem direktiv är kvaliteten underordnad de politiska ­målen, konstaterar Lind och tillägger: ”Alla institutioner sitter ju i knät på ­ministern och gör vad de kan för att ­hålla sig väl. Alla teaterchefer, museichefer och institutionschefer har förordnanden som löper på några år. Klart ingen vågar kritisera det här utan alla spelar bara med.”

Den annars så milde ­Kristoffer Lind är märkbart förbannad, inte minst i egenskap av att vara liberal. Det är alla förläggare som intervjuas i samma ­artikel.

Det är möjligt att deras ­ilska är överdriven. Avståndet mellan direktiv och praktik är större än de tror, som Sofia ­Lilly Jönsson, Kulturrådets ordförande för arbetsgruppen för facklitteratur, hävdar i SvD (20 feb). Det vet jag själv med viss sidoblick in i verksamheten. Men ­direktiven kräver ändå vaksamhet.

Och under alla omständigheter sänder direktiven signaler ner i näringskedjan som likriktar kulturen. Den som läser ansökningarna till Konstnärsnämndens alla olika discipliner ser hur kulturarbetarna nasar sig fram på ett fält där de tror att det gäller att pricka in rätt kodord för att överleva.

I helgen hade även Bengt Ohlsson en längre text i Dagens Nyheter som tangerar ämnet, där han skriver att kultur- och debattklimatet krymper oss. Som vanligt har Bengt Ohlsson bara sin egen person och vänskapskrets som empiri. Och som vanligt bemöts Bengt Ohlsson med sucken, att vi orkar inte ­höra hans gnällsurriga litanior mer, vad är han ute efter egentligen?

Jag tror jag förstår vad han vill diskutera. Vi får en konstruerad samstämmighet när allt, eller åtminstone väldigt mycket, silas genom samma maktanalys där privi­legier och förtryck kate­goriseras, generaliseras och påpressas varje individ och situation. Det gör att alldeles för få, med humor ­eller på djupaste allvar, petar i vårt mångetniska och mångkulturella Sverige för att se vad det bär för löften. Vem är du och vem är jag som ska bygga ett samhälle ihop?

Man ska slå uppåt och inifrån, inte nedåt och utifrån, som någon insatt tålmodigt förklarade regelverket för Bengt Ohlsson. Men ibland, ja rätt ofta, är ju tillvaron för komplex för att mallas på det viset.

Ohlsson räknar upp genus, ras och klass som en helig treenighet. Men där har han fel: klass är ingen fråga, annat än i hånfulla utfall mot ”vita, kränkta män” som röstar på SD.

Medieforskarna Peter Jakobsson och Fredrik Stiernstedt visar i en aktuell rapport för Katalys att arbetarklassen i så väl nyheter som dramaproduktioner signerade SVT har drabbats av ”symbolisk utplåning”. 70 procent av alla som syns och pratar tillhör medelklassen, 19 procent den rena eliten. De är normen. Resten av tal- och rolltiden har arbetarklassen och då företrädesvis som okontrollerade dumhuvuden.

Om klass verkligen räknades skulle Sverige se helt annorlunda ut. Jämlikhet har varit och är fortsatt en mycket stark värdering i breda folklager, men politiken – och kulturen – ägnar sig åt annat. Mångfaldspratet inbegriper mycket, men inte klass.

Det irriterar mig att så många som ­menar sig veta vad godhet är, är obekymrade om det klassamhälle de själva är vinnare i. De är humanister ena stunden, men egoister i den andra. Det brukar ­vara de som förklarar populismen med att folk smittats av någon metafysisk ondska.

Det är en nutida paradox att så många i demokratins och mångfaldens namn kräver åsiktskorrigeringar. Ett exempel är Anette Novaks medieutredning (SOU 2016:80), som Kulturdepartementet initierat. Novak föreslår i paragraf 3 punkt 1, att mediestöd bara kan ges till allmänna nyhetsmedier som är ”kvalitativa” och ”präglas av principen om alla männi­skors lika värde”. Men männi­skovärdet innefattar rimligen värdet att inte bara vara olika, ­utan att också tycka olika.

Det är, som Sigurd Allern, medieprofessor på Stockholms universitet, skriver till mig, ­ingen hemlighet att detta är ett slags ”lex Nya tider”. En särskild nämnd där majoriteten utgörs av publicister, journalister och medieföretag ska pröva ansökningarna. Med andra ord: en korporativ kvalitetskommitté ska göra en innehållsvärdering på väldigt lösa grunder. Som Allern konstaterar är Nya tider & Co reaktionära publikationer, ”men de ska bekämpas på andra sätt än genom opportunistiska kvalitetskrav i medie­politiken”. Ur ett demokratiperspektiv ska staten inte värdera innehållet.

Medieutredningen kräver också ”inre mångfald”, men vad som avses med det är inte definierat. Innebär det att en tidning måste publicera en rad olika åsikter på opinionssidorna? Eller ställs det mer ”kvalitativa” representationskrav för ­olika grupper?

Är det verkligen något att rya om, att staten med Kulturdepartementet i spetsen vill premiera goda värderingar? Vem kan vara emot alla människors lika ­värde? Den som frågar så förstår inte problemet: Staten ska inte lägga sig i. Mitt intryck är att staten har större ambitioner än på mycket länge.

Sofia Lilly Jönssons invändning att konsten ändå aldrig kan vara fri, så varför tjafsa, är ett försök att finta bort den demokratiska grundpelaren att staten ska underlätta för konsten att stå så fri som möjligt.

Där lagen slutar, där tar konsten vid, skrev en gång frihetsivraren Schiller. Vilken annan plats finns det i en demokrati som kan förhandla, diskutera och i symbolisk form pröva de värderingar som ännu inte, men kanske ska bli lagar?

En av dem som inte fattat problemet är Kulturrådets generaldirektör Staffan Forssell. På SvD:s fråga hur han skulle reagera om en annan regering fick för sig att göra tvärtom, det vill säga, Kultur­rådet ska inte uppmuntra litteratur om hbtq-frågor etc, svarar Forssell: ”Om demo­kratin vill något då är det vårt uppdrag att genomföra det.”

Det är ett svar som skulle passa en polsk eller ungersk utveckling. Kultur­rådet ska med andra ord inte slå vakt om kulturens självständighet och oberoende, den ska anpassa sig till regimens nycker.

Watch out! Om vi skulle hamna i en blåbrun situation, är det knappast läge att börja prata om att konstens frihet – faktiskt – har varit en bärande del av den moderna ”svenska” värdegrunden.