Livet fick ny mening av vänner och skönhet
Ingrid Börge har skrivit en kort rapport från andra sidan ett självmordsförsök
”När jag valde min självmordsdag hade ingen tanke på att jag skulle kunna misslyckas och råka ut för semestertider i vården.” Denna lika prosaiska som svindlande mening står att läsa i ”Jag ville ju bort!” (Carlssons), en blott 43 sidor tunn bok av Ingrid Börge. Börge, född 1939, var i många år verksam som översättare, framför allt från italienska, och levde tillsammans med författaren Göran Börge. Det var när han dog 2012, som Ingrid Börge inte längre ville leva.
Redan när han fick en cancerdiagnos med mycket dyster prognos började hon umgås med tanken att följa sin man in i döden. Han var tydlig med att han inte ville det men efter hans bortgång bestämde hon sig ändå för att avsluta sitt eget liv. De hade varit mycket lyckliga tillsammans i 52 år och hon kunde hon inte se meningen med att fortsätta ensam.
”Jag ville ju bort!” är en enkelt skriven rapport från andra sidan självmordsförsöket (en triggervarning är på sin plats då hon beskriver väl hur hon gick till väga). Efter en vinter med ”Hotell Romantik” på tv, och alla efterföljande artiklar om äldres kärleksliv, käcka uppmaningar om att det alltid kommer nya chanser, så är det här en brutal påminnelse om en annan, oundviklig del av ålderdomen.
Ingrid Börge levandegör klyschan att stor sorg är priset för en stor kärlek. Hon får mig att tänka på boken ”Ensamheten värst” (Teg publishing 2016), där Sven Teglund sammanställt de dagboksanteckningar hans mamma Siri Johansson gjorde de sista åren i sitt liv. Siri Johanssons ålderdom var den jag tror många hoppas på; länge frisk till kropp och själ och med ett levande umgänge av familj och vänner. Men under detta molade saknaden efter den döde maken hela tiden: ”ensamheten värst”.
Siri Johansson strävade på trots tomrummet, vilket Ingrid Börge till en början inte ville göra. Men ”Jag ville ju bort!” påminner inte bara om sorg och förlust, utan också om att hjälp finns att få. Ingrid Börge fick vård inom psykiatrin, trots semestertiderna. Den haltade men fungerade tillräckligt bra för att hon så småningom skulle kunna få fast mark under fötterna igen.
Nu har det gått åtta år sen hon försökte avsluta sitt liv och hon är glad att hon misslyckades. Förutom vården så hade det hade inte gått utan vänner, hon har till och med fått några nya, skriver hon. Det var vännerna som återgav livet mening – de och skönheten i världen. Nu förundras hon av en blommande schersminbuske i sin trädgård, och av att hon en gång ville bort från den värld där schersminblommor finns.