Släpp fröna fria!
Göran Greider om en groende revolt mot EU
När jag kommer till främmande storstäder brukar jag gå och gå och till slut alltid hamna på de alternativa bokhandlarna där allt intressant finns.
Likadant är det varje år på trädgårdsmässan i Älvsjö: Här är boulevarden med vackra idéträdgårdar och där är de underbara, urbana balkongträdgårdarna med löftet om att ”bara få vara”.
Överallt pågår jakten på ”det rofyllda”. Jodå, jag älskar sånt. Jag letar alltid själv efter det rofyllda. Men varje gång ordet utsägs utplånas all ro. Och inredningsestetik ersätter biologi och växande.
Se upp för den som ”bara vill vara” – hen skyr inga medel, skulle man kunna travestera en berömd dikt.
Så jag går och går och kommer till utkanterna. Och där pågår frörevolterna! I Fobos (Förbundet organisk-biologisk odling) monter står skålar med gamla ärtsorter och bönor. Där är gråärten jag förgäves letat efter i de stora kommersiella montrarna! Rättviksärt! Gråärt från Hälsingland och Bohuslän!
Fobos ger ut tidningen Odlaren, med ledare som kan handla om svält i frihandelns spår eller om den frörevolt som pågår sedan flera år. EU vill reglera handeln med frön. Men att registrera en sort på EU:s lista är dyrt. Varför ska folk inte få byta sina fröer fritt med varandra?
Det finns makt i ett litet frö. Stora kommersiella bolag vill åt den makten. I Latinamerika har frihandelsavtalen ibland lett till att fattigbönder inte får använda eget utsäde när de odlar sin majs utan måste köpa det från stora bolag.
Ibland är det förstås berättigat, när stora fröföretag investerat dyrt i att ta fram nya sorter. Men urgamla sorter, lokalt odlade i kanske tusentals år, står för den stora biologiska mångfald planeten är beroende av. Ibland kallas de amatörsorter. Runtom i Europa pågår en rad fröuppror, där småodlare kämpar för rätten att fritt få byta och sälja gamla sorter som storkommersen inte vill veta av. Fröpopup är det nya radikala.
”De här fröna är inte registrerade någonstans. De är papperslösa”
Salig köper jag de små påsarna med Rättviksärtor och olika bondbönor. De hemmagjorda påsarna är vikta i papper på samma sätt som Linné en gång i tiden gjorde. Men jag rör mig i lagens utmarker: De här fröna är inte registrerade någonstans. De är papperslösa.
Några steg bort från Fobo och Riksförbundet svenska trädgårdar står familjen Arvidsson och säljer sin bok Permakultur, utgiven på det egna förlaget Borrabo. Permakultur betyder helt enkelt: skapandet av en permanent och hållbar kultur. Begreppet börjar faktiskt slå igenom bredare – periferin rör sig mot centrum, även i trädgårdsvärlden.
Familjens kortapparat funkar inte. Det gläder mig nästan i denna kommersiella trädgårdsvärld. Men de ska mejla kvittot.