Ett förlorat år
Ett år har gått.
Johan Persson och Martin Schibbye sitter fortfarande i fängelse.
Ett år av vaga löften från utrikesdepartementet. ”Snart”, ”efter rättegången”, ”i januari” och ”i slutet på juli eller augusti”.
Ingen tror längre på UD:s löften om snara lösningar. Och tvivlen börjar växa på om Carl Bildt egentligen är kapabel att leda en så stor och svår förvaltning som utrikesdepartementet.
Det har länge gnisslats i UD-leden om Bildt. Att Sverige saknar riktning i utrikespolitiken. Att han är en frånvarande chef. Men det var först när Persson och Schibbye greps i Ogaden som han började se riktigt hjälplös ut.
Under sex månader gjorde Carl Bildt i stort sett ingenting. Själv påstod han att UD i det tysta, diskret jobbade ”dygnet runt” med frågan.
Det finns en rimlig förklaring till hans tystnad. Bildt tog själv upp den när han intervjuades i Skavlan i oktober. 125 svenskar sitter fängslade runt om i världen. Vissa är frihetsberövade utan förklaring. Andra är straffade för grova brott. UD vill inte på några villkor ha en debatt med deras anhöriga om att två journalister skulle ha högre prioritet än en knarksmugglare i Thailand. Utåt sett jobbar UD lika intensivt med alla fall.
Det är begripligt, men en hållning som inte hjälper en enda fånge.
Bildts ledord blev alltså ”tyst diplomati” – diplomati utan presskonferenser och utan frågor.
I Skavlan frågade Noomi Rapace om den tysta diplomatin fungerade. Bildts svar lät ganska uppriktigt:
– Både och.
Det är svårt att granska tyst diplomati, men dess resultat är alltid pinsamt uppenbara. UD har påstått att det var en framgång att USA:s Etiopienambassadör var närvarande på rättegångens första dag. Man har yvats över ”internationellt stöd”. Och visst kritiserades domen i december av USA. Ljummet. Liksom i ett fegt pressmeddelande från Catherine Asheton.
När EU-diplomaten Björn Jonsson greps i Etiopien 2006 drog EU däremot in sitt bistånd i protest.
– Det är ingen metod vi använder, har kabinettssekreterare Frank Belfrage sagt.
I maj i år tog den tysta diplomatin plötsligt slut. Bildt träffar då Etiopiens premiärminister Meles Zenawi i Addis Abeba. Efter mötet besöker han fångarna som ber honom att berätta om träffen offentligt.
Men mötet är inte officiellt. Bildt är tvungen att använda ett ekonomiskt toppmöte som ursäkt för att över huvud taget få komma dit. Han kan med andra ord fortfarande inte förhandla direkt med den etiopiska regimen. På mötet verkar inget av vikt ha diskuterats. Bildt vägrar svara på om frågan om benådning kom upp.
– För att få en bra lösning på den här frågan måste man ha en bra relation, förklarade han på en presskonferens.
På frågan om Zenawi förstod Sveriges krav svarade han förvirrat.
– Det tror jag kanske förstärktes nu. Jag hoppas det i alla fall.
Bildt har haft ett år på sig att ”bygga upp sin relation” till Zenawi. Han har haft ett år på sig att få EU att hota med biståndspengar eller sina vänner i USA att göra detsamma.
Inget har han klarat av.
Bildts ”relationsbyggande” börjar bli absurt. Det finns svenska toppdiplomater med mycket goda relationer till Etiopien som inte fått delta i förhandlingarna. Jan Eliasson, numera FN:s vice generalsekreterare, har vid upprepade tillfällen påpekat att han känner Zenawi och skulle kunna göra en insats, men inte ens fått svar. Även Pierre Schori har goda relationer till Etiopien.
Det går inte att tolka som något annat än att det handlar om prestige. Carl Bildt ”kan själv”. Men vad kan egentligen Bildt om han tvingas lurpassa på Zenawi på olika konferenser runt om i världen?
Det första mötet med Zenawi hölls i februari, då han och Fredrik Reinfeldt träffade honom i London. Inte heller det var ett riktigt möte. De fick utnyttja ett toppmöte om Somalia för att komma i kontakt.
Bildt har hela tiden kallat kritiken mot honom ”inrikespolitik”. Kort och gott att det är vänstern som bara klagar på honom. Det stämmer så klart. Vänstern klagar. Men inte bara den. Missnöjet med Bildts kraftlösa konferensdiplomati och svaga ledarskap är inte enbart en politisk fråga. Så talar en dålig utrikeschef som försöker skyla över sitt misslyckande.
För ett år sedan hette Socialdemokraternas partiledare Håkan Juholt. Vänsterpartiets Lars Ohly. Centerpartiets
Maud Olofsson. Sten Tolgfors var försvarsminister. Ingen visste vem Loreen var och Vladimir Antonov hade storslagna planer på att rädda SAAB.
Ett turbulent politiskt år har passerat. Carl Bildt är fortfarande utrikesminister.
Det är ett förlorat år för Martin Schibbye och Johan Persson.
Ett förlorat år för Utrikesdepartementet.