Kajsa Grytt går mainstream
Full fart och en jämra prosa i rockstjärnans första roman
Den som läst Kajsa Grytts krängande, snacksaliga men bitvis alldeles underbara belysning av det tidiga åttiotalets nedre svenska musikscen, Boken om mig själv från 2011 (Norstedts), lär bli lite besviken på Nio dagar, nio nätter.
Grytts första roman är en habil mainstreamhistoria, berättad i tredje person och försedd med en upptakt som hämtad från en genomsnittlig tonårsbok:
”Ulrika simmade hårt fram och tillbaka i bassängen. Armarna arbetade disciplinerat, handflatorna skyfflade fram kroppen genom vattnet.”
En jämra prosa, men funktionabel och snabb. Huj, så har reklamaren Ulrika blivit uppraggad av en ung hunk från undre världen, och svisch så åker de i väg till New York där allt ställs på sin spets. Är hunken, Alex heter han, bara en köpt leksak? Ska hans förfalskade pass ställa till det i tullen? Har de någon framtid tillsammans?
”När han såg Manhattan med broarna och Brooklyn kändes passkontrollen som låg framför dem oviktig. Planet gjorde en stor gir för att komma rätt in mot Kennedy Airport. Det här kunde vara det sista han såg före ett ordentligt straff. Det kan fan vara värt det, tänkte han.”
Liksom i den förra boken får dock skildringen större takhöjd så fort den tagit mark i Det stora äpplet. Atlantvinden blåser in i berättelsen, Ulrikas självkänsla växer och Alex drivs mol allena och ilsken uppåt Harlem där han tänker sig att köpa ett par nya sneakers.
Det går sådär.
Hemma i dävna Svedala hopar sig komplikationerna. Alex lillasyster Lina behöver allt stöd hon kan få för att inte gå ner sig i knarkträsket och Ulrikas storebror Rickard rör till det med några förflugna mobilsamtal.
Dessa två utför sitt otacksamma bifigursjobb med bravur, men omger sig samtidigt med varsitt fluffigt moln av förklaringar, terapisnack och utvikningar. ”Han hade ett problem, utseendet betydde för mycket för honom initialt.”
På det hela taget hade Nio dagar, nio nätter klarat sig bättre utan Rickard och Lina, för den tragik och klassproblematik som de nog är lejda till att fördjupa finns redan inbakad i det bitvis brutala spelet mellan Alex och Ulrika.
