Tröttsamma schabloner inom svensk film
Variant av Bechdeltestet kan belysa hur icke-vita karaktärer framställs
Film i allmänhet och inte minst svensk film är full av schabloner, påpekar regissören och långfilmskonsulenten Baker Karim i en intervju på SVT:s webb.
Det har han alldeles rätt i. Filmens värld vimlar av svartmuskiga kriminella, tok- roliga mörkhyade sidekicks och kvinnor vars funktion är att framhäva mer komplexa manliga huvudroller. Det pågår en otroligt tröttsam reproduktion av fördomar och kassa kulturella ideal.
Man vänjer sig vid att det är så. Därför är det, som Karim säger i intervjun, viktigt att ”spräcka de tankevanorna”. Den hett omdebatterade A-märkningen av film var ett försök att göra det när det gäller hur kvinnor framställs på film. Idén byggde på Bechdeltestet, som undersöker ifall två kvinnliga figurer talar med varandra om något annat än män.
Nu öppnar Karim för ett liknande test, uppfunnet av Inti Chavez Perez för några år sedan, inriktat på mångfald. Testet skulle belysa hur icke-vita karaktärer framställs på film, och jag förstår egent-ligen inte hur man kan vända sig emot att man tar en kritisk titt på detta.
Men ut rycker Therese Bohman och varnar för när ”konsten reduceras till ett redskap för samhällsförändring”. Hynek Pallas är mer nyanserad när SVT intervjuar honom men framhåller att ”konsten måste stå fri”, och att vi istället borde diskutera filmstödets utformning.
Visst, filmkonsulenter ska inte detaljstyra filmkonsten. Men det ingår i deras uppgift att hålla sig med en konstsyn - och den kan ju till exempel innefatta en kritisk blick på stereotyper. Det är, skulle jag vilja säga, värdefullt såsom filmutbudet ser ut. Och mångfalds- och Bechdeltest är ju tänkta som små väckarklockor, inga kvalitetsmärkningar eller starka påbud.
Sedan kan man undra hur fri filmkonsten egentligen står. Varför ser vi såpass få utmaningar av schablonerna? På något sätt verkar det alltid opolitiskt att låta saker vara som de är, trots att det faktiskt inte alls är något neutralt ställningstagande. Är det verkligen mindre politiskt att fortsätta dela ut stöd till stereotypiserande film, än att vilja något annat?
