Texter med ett eget medvetande

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-09-04

Jag tvekar inför att recensera Helena Erikssons nya diktsamling, vet inte någon poesi som är svårare att beskriva än hennes. När jag ändå får den i min hand dröjer det inte länge förrän jag är helt uppslukad och har gått så långt in i dikten att jag nästan blir rädd för konsekvenserna.

Erikssons förra bok De, bara avslutades med en svit betitlad Logiska undersökningar. Nu har den gett namn åt en egen samling, som både tematiskt och formmässigt påminner om hennes förra. Pärmarna skiljer dem åt, men egentligen hör de ihop, är pendanger till varandra. På Annika von Hausswolffs omslagsfotografi, också den här gången i gråskala, drar en kvinna isär något som skymmer hennes ansikte. Är det tuggummi eller textmassa?

Tonen får mig omedelbart att tänka på Jacques Roubauds sorgedikter i Någonting svart. Båda förhåller sig till ett wittgensteinskt språkspel, titeln på Roubauds diktsamling skymtar förbi i Erikssons. Men de delar också något annat. Utsagor som slutar existera så fort de är artikulerade, en estetik där de poetiska komponenterna aldrig adderas till varandra. Så fort jag tror mig ha fått fatt i något – en cykelhjälm, regndroppar, Paris – och vill börja sortera, slussas jag vidare till andra objekt, rum och pronomina. Kanske är det de många negationerna som skapar en känsla av att allt som skrivs fram samtidigt osäkras: ”jag visste inte om jag hade skrivit om honom” eller ”De hade kommit hem från Amerika, men gick/inte att få tag på”. Dikten betvivlar och underminerar hela tiden sin egen sanningshalt.

Raderna rör sig som de vill på boksidan, är rumsliga men opålitliga i rummet, koreograferade att inte haka fast i varandra. Det poetiska ögat flackar runt, tittar bort, viker undan. Ändå befinner det sig hela tiden steget före läsaren, ser vart hon härnäst kommer att titta. Medan jag försöker sätta fingret på hur denna effekt uppstår förvärras den drastiskt. Plötsligt blir jag rädd för texten.

Det börjar med att Eriksson skriver: ”man behöver inte lyssna på musiken/eller fläktarna eller espressomaskinerna/man behöver inte besvara alla brev/alla frågor omedelbart”. Det låter som en personlig uppmaning till mig, hinner jag tänka innan jag bläddrar vidare till nästa sida där det står: ”Kanske känner du igen dig, men det är inte/om dig jag skriver”. Sen händer det hela tiden, texten börjar kommentera mina tankar under läsningen, framträder plötsligt som ett kritiskt och skoningslöst medvetande. Jag förstår inte hur det går till, men det gör mig paranoid, jag läser med andan i halsen: ”det/handlar om kroppens läge i rummet/om vilka ljud som tvingar sig till uppmärksamhet/lita på mitt omdöme/det går att vila här”.

Jag låter mig läxas upp av texten, får ett kok stryk och klapp på kinden, skäms över mina egna tillkortakommanden med att beskriva den. Kanske kommer jag lyckas nagla fast Helena Erikssons poetiska metod efter tjugo läsningar. Till dess fortsätter jag dra isär textmassan och uppslukas av obehaget.

Athena Farrokhzad