Kanske litteraturen bara är för tråkig
Jack Hildén desillusioneras av ännu en litteraturfestival
Jag blir inbjuden att delta på en litteraturfestival i Helsingfors. Trots att jag sällan eller aldrig är bekväm på sådana tillställningar tackar jag såklart ja – en ryggmärgsreflex som liknar ett krav. Blir du erbjuden något relaterat till din ”karriär”, tacka ja. Hon som arrangerar festivalen är mycket trevlig, nästan vänskaplig i sina mejl. ”Dear Jack”, inleder hon följt av en respektfull fråga i stil med hur många minuter jag vill läsa.
De bokar hotell och flyg. De undrar om jag vill hämtas upp från hotellet inför uppläsningen. Jag svarar att det inte behövs, jag promenerar gärna själv.
Redan nu har jag nästan outhärdligt dåligt samvete. Jag vill be om ursäkt till henne, och hela festivalen, för att de bokat mig. Det här är inget koketterande sätt att söka bekräftelse. Det är bara en kall insikt och erfarenhet från denna typ av tillställning. Jag vet precis hur en liten scen ser ut när det fåtal som dykt upp otåligt väntar på pausen så att de kan få dricka vin, och hur olyckliga de ser ut när de tvingas återvända till den kvava luften. Knappt någon i Sverige vet att jag skriver, och vad ska denna stockholmare säga om det ”moderna kärlekslivet” i Finland? Ingenting, är det givna svaret.
Publiken utgörs till hälften av folk som är involverade i festivalen.
Och mycket riktigt: Från det ögonblick jag skakar hand med arrangören tycker jag mig se ett stänk av besvikelse i hennes ögon. Publiken utgörs till hälften av folk som är involverade i festivalen. Jag läser i några minuter, försöker vara rolig i några minuter på scen i den efterföljande intervjun. Ett desperat försök att ge någonting. Totalt självutplånande. Artiga applåder. Sen går någon ny på, med samma otacksamma uppgift att skapa intresse för sin litteratur.
Som tur är för författare finns den här sortens eldsjälar och entreprenörer. Gång på gång samlar de folk för att visa vad litteratur kan vara. Jag tackar ja, trots att varken jag, publiken eller arrangören får något ut av det. Jag har försökt se det på andra sätt, men kan inte undkomma känslan att problemet inte ligger i dålig pr, dåligt väder eller ens brist på resurser. Det beror på konceptets grundläggande tråkighet, att folk vill göra annat.
I alla hjärtliga mejl föreställer jag mig att arrangören såg framför sig en vibrerande festival med livliga diskussioner. Och så blir det … precis som vanligt. Det är deras ansträngningar som gör mig så bottenlöst sorgsen.
Det kan också vara så att dessa tankar uppstår när man verkar och lever i den senkapitalism som kräver att varje aktivitet ska vara lönsam. Till och med det mest magiska och fria vi har.