VÄRLDEN ÄR SVART OCH VIT

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2001-06-16

ANDERS PAULRUD riktar blicken mot konstverken i Venedig

Till och med ljuset är gammalt i den här staden.

Det vittrar sönder längs med fasaderna, och i det sista eftermiddagsskimret under de där gåtfulla minuterna då ljuset liksom darrar innan det lägger sig till rätta för att sjunka mot kväll och natt, inser besökaren att ljusets hastighet är långsammare här än på andra platser.

Blicken blir en annan.

Som vore ögat ett ensamt och isolerat organ i kroppen.

Och så gungar allt man ser, precis som farkosterna gungar där ute i Den Stora Kanalen. Hundratals båtar, vaporetti, gondoler, färjor, taxibåtar, till och med ett krigsfartyg tillhörande den italienska marinen.

Så, ungefär, är det att komma till Venedig.

Med denna bild i ryggen träder jag in i Giardini, den stora trädgården som hyser de nationella paviljonger som utgör en del av den väldiga konstbiennalen i Venedig. Också här finns något ålderdomligt, inte lika antikt som Venedig visserligen, men en hundra år gammal världsordning som främst manifesteras genom de olika paviljongernas arkitektoniska uttryck och läge.

Konsten inne i husen är sprillans ny. Men byggnadernas språk säger: här härskar det gamla Europa. Den franska paviljongen som visar verk av Pierre Huyghe påminner om utrikesförvaltningens hus i Paris, den tyska med Gregor Schneider flåsar preussisk makt, och mitt emellan ligger den brittiska paviljongen, en neo-klassicistisk byggnad som lika gärna kunde vara ett Government guesthouse, eller varför inte en polisstation, i Indien eller i någon annan av de forna kolonierna.

Där inne visar Mark Wallinger sina högst personliga tolkningar och "analyser" av olika bibliska teman: i en video, Angel, reciteras Johannesevangeliet baklänges av en man som golgata-vandrar i en rulltrappa, och i en annan video, Threshold to the Kingdom, inspelad vid en ankomstgate på London airport, strömmar de människor in som har tillträde till den rika världens länder. Passpolisen, som nu har ögon för människors hudfärg, har blivit en Sankte Per som ger absolution i Schengenavtalets epok.

En liten bit därifrån ligger Den Ekonomiska Supermaktens bygge: USA:s paviljong som för tankarna till plantageägarboställe, eller alternativt retreat åt en nyrik knarkgangster med kulturkomplex. Här inne presenterar en av de senaste årens mest uppburna amerikanska konstnärer, Robert Gober, sina poetiska verk kring det minst sagt komplicerade amerikanska psyket.

Japans ställning i denna hegemoni är något oklar både vad gäller ekonomisk maktställning och arkitektur, men utställningen Fast & Slow som visar verk av Yukio Fujimoto, Haoya Hatakeyama och Masato Nakamura tillhör en av biennalens bästa. Här formuleras kritiska frågeställningar kring globaliseringens standardiserade och extremt snabba ekonomi i ett Japan som absorberat varierande segment av både amerikansk och europeisk kultur samtidigt som det lyckats behålla en särpräglat inhemsk och traditionell kultur.

De elektroniska virvelvindar som i dag distribuerar den rika världens utbyte av makt och pengar utesluter lätt det mänskliga, det långsamma. Kommunikationshastigheten genererar också, hur paradoxalt det än kan låta, en sorts språklig brist; orden i världens alla otaliga språk bryts ner och ersätts av logotyper och symboler lika opersonliga och minneslösa som kapitalet som flödar. Det är kanske så man ska "läsa av" Masato Nakamuras installation, en neonupplyst mur av McDonald"s M. Den bokstaven, tillika varumärkesmarkör för det mest amerikanska av det amerikanska, är också på ett tragiskt sätt den minsta gemensamma nämnaren, minsta språkliga beståndsdelen, för alla människor i hela världen oberoende av vilket språk de talar.

Världen är delad. Rik och Fattig. Syd och Nord.

The North is Protected, utropas från väggen på den Nordiska paviljongen, och visst är det så. Det något självironiska budskapet signerat Leif Elggren är en pik mot den egendomliga nordiska mentalitet som säger att problemen alltid är någon annanstans, utanför vår kontroll och utanför vårt ansvar, men texten ställer också indirekt en fråga: är det någon mening i att behålla de nationella paviljongerna i en värld som systematiskt, och alltmer hänsynslöst, försöker sudda ut de nationella särdragen?

Utställningen därinne i Sverre Fehns hus är ett samarbete mellan fem konstnärer, finska Tommi Grönlund och Petteri Nisunen, svenska Leif Elggren och Carl-Michael von Hausswolf och norske Anders Tomren, och vill, förutom att utgöra ett "arkitektoniskt tillägg" till byggnaden, ge en gestaltning åt hur mänsklig kunskap distribueras.

Men världen är nu inte bara Europa och Amerikas förenta stater, även om man lätt kan få för sig det nuförtiden då medierna i väst krymper vårt kollektiva medvetande genom att systematiskt och medvetet ignorera hela kontinenter som Latinamerika och Afrika.

Om man vill närma sig den afrikanska kontinenten är ett transitbesök i den belgiska paviljongen att rekommendera. Därinne har Luc Tuymans sammanställt en kollektion målningar (yipiee, äntligen några bra målningar i denna näst intill monotona mångfald av installationer och videor!) kring ytterligare en i raden av Belgiens alla sorger: den koloniala historien i Kongo. Mwana Kitoko, den Vackre Vite Pojken, var kongolesernas namn för den unge kung Baudouin när han kom för en fyra veckor lång eriksgata 1955, åren före landets självständighet. Luc Tuymans anknyter bland annat till de fakta som Ludo de Witte presenterade härom året i sin bok The murder of Lumumba och som riktar anklagelser mot flera belgiska institutioner, däribland den dåvarande regeringen och Högsta domstolen, för inblandning i mordet på Lumumba.

Luc Tuymans avbildar Patrice Lumumba som en ung afrikansk intellektuell, men framhäver också honom som ikon för en dröm om en självständig stat. Lumumba använde uttrycket déraciné (rotlös) om sig själv strax före sin död; i den koloniala historiens kontext var han ingen, han saknade traditioner och familj, betydde inget för folket i den nya självständiga republiken och var därför lätt att undanröja. Det är fyrtio år sedan han mördades, och ännu skövlas landet i en rå jakt på naturtillgångar. Belgiska företag är med. Skuldens och sorgens sår rivs upp - tillåts inte läka i Luc Tuymans målningar.

Om man därefter vill uppsöka den afrikanska konsten får man lämna trädgården med de nationella paviljongerna och bege sig på vandring i Venedig-labyrinterna, fram till Palazzo Fondazione Levi alldeles intill Akademiabron.

Här visas utställningen Authentic/Ex-Centric, med den vitsiga och till Karen Blixen blinkande underrubriken Africa In and Out of Africa. Utställningen som presenterar sju samtida afrikanska konstnärer som har rötterna kvar i sina hemländer men också är verksamma i den rika västvärlden visar på den enorma trafik av idéer och influenser som flyter mellan västvärlden och Afrika.

Träd till exempel in i en av palatsets vackra salar och se Godfried Donkors Lord Byron"s Room där han i en serie bilder, snarlika viktorianska etsningar, visar hur förtrycket av svarta människor tagit sig uttryck; den här gången genom att avbilda den vite, boxande ädlingen som självklart ingick i Lord Byrons krets samtidigt som de svarta boxarna gömdes undan trots att de var överlägsna.

Eller följ med den algeriske konstnären Rachid Koraïchi på en resa, en märklig och rosenbeströdd safar över turkisk keramik till marockanska tyger och metaller.

Lika fascinerande är det att besöka Zineb Sadiras rum, byggt som en hammam men där kakelplattorna i badhuset nu pryds av algeriska kvinnors ansikten.

Skratta - åh äntligen en liten stund av oemotståndligt skratt - åt Yinka Shonibares Vacation där en kärnfamilj iklädda rymddräkter i afrikanska bomullstyger semesterpromenerar på månen.

Och bli varse hur skrattet fastnar i halsen under den sydafrikanska konstnären Berni Searles video Snow White. Av allt det jag såg i Venedig är detta den avgjort starkaste, vackraste och mest övertygande gestaltningen: en naken svart kvinna sitter på golvet, över henne snöar vitt mjöl. Så lätt väger en färg! Efter några minuter är den svarta kvinnan vit. Av mjölet börjar hon baka ett bröd, och när degen är färdig är kvinnan svart igen. Nio minuter. Sedan börjar filmen om igen. Och igen.

Inbilla er ingenting, inte ett jävla något, om den här världens eventuella godhet, rättvisa och utvecklingsmöjligheter för dess miljarder fattiga.

Allt är som vanligt. Imperialismen har bytt namn till globalisering. Orden devalveras. Lögnerna smidiga som rovdjur. Så ser det ut på den "platå av mänsklighet" som huvudkommissarien Harald Szeemann velat bygga för den fyrtionionde biennalen i Venedig.

Alla får inte plats. Och skulle alla kräva plats på denna mänskliga platå skulle den sjunka av tyngden.

Precis som Venedig sjunker.

Med det ensamma ögat ser jag den nedåtgående rörelsen när jag i kvällsljuset, osäker och lätt illamående, skyndar mina steg över Campo S:t Luca för att slinka in på ett av dessa oräkneliga cocktail-partyn.

Biennalen

i Venedig

konst

Anders Paulrud