Bitter över att dela Nobels fredspris med de Klerk
Nelson Mandela förblev ”en terrorist” för Margaret Thatcher
Nadine Gordimer tillhörde dem som hade bjudits att följa Nelson Mandela till Oslo 1993; han skulle ta emot Nobels fredspris.
Gordimer, som byggt en väldig roman kring Mandelas juridiske försvarare Bram Fischer, stod alldeles ensam efter prisceremonin och jag vågade mig fram till henne: ”Han är besviken, han orkar inte riktigt dölja sin sorg”, sa hon om sin nära vän Nelson Mandela.
Mandela hade fått bekräftelse på sina insatser för mänskligheten och likt sin företrädare i ANC, Albert Luthuli, och sin nära vän Desmond Tutu tilldelats Nobels fredspris. Tre år tidigare hade han släppts ut från över ett kvartssekels fångenskap. I decennier hade folk över hela världen drivit kampanjen, Free Mandela.
Mindre än ett halvår efter prisutdelningen i Oslo stadshus skulle han hålla sitt första tal som Sydafrikas förste demokratiskt valde statschef.
Ändå.
- Han är sorgsen, kanske rent av sårad för att han tvingas dela Nobelpriset med de Klerk, sa Gordimer.
Frederik Villem de Klerk hade tjänat apartheidstaten i decennier, han hade klättrat uppåt i den rashierarki som det härskande Nationalistpartiet byggt.
Nelson Mandela hade i hela sitt vuxna liv bekämpat rasismen med högsta möjliga mänskliga insatser: ständigt jagad och bannlyst, skild från sin familj i flera decennier, deporterad, dömd till livstids fängelse.
Den vite boerpolitikern och den svarta befrielseledaren hade förenats av Nobelpriset. Den ene hade tvingats lösa upp apartheid för att försöka bevara vit makt, den andre hade lett kampen mot rasismen, för demokratin.
Rollen som frihetsledare var inte given eller föreskriven Nelson Mandela, uppväxt i dåvarande Transkei i en traditionell afrikansk miljö, nära den tidens aristokrati. Han utbildades till en början vid en missionsskola.
Mandelas förvandling från afrikansk nationalist till ANC-aktivist hör samman med två betydelsefulla mänskliga möten. I Fort Hare, det enda universitetet öppet för svarta, blev Mandela nära vän med Oliver Tambo. De bildade med tiden en advokatbyrå tillsammans; byrån blev ett centrum för svart rättighetskamp. I ett halvt sekel tillhörde de båda ANC:s ledning. Tambo skötte sitt uppdrag från sin exil, ibland lokaliserad till Sverige.
I Johannesburg, dit Mandela rymde från sin släkts krav, togs han om hand av paret Sisulu. De visade honom misären, kåkstäderna och rasismen i den expanderande gruv- och nybyggarstaden. Walter Sisulu, jurist och huvudansvarig för radikaliseringen av ANC, var i sextiotre år Mandelas närmast förtrogne. ”Jag har bara en enda sak att förebrå dig: Du gick in i himlen före mig”, sa Mandela när han 2003 tog farväl av Walter Sisulu.
ANC, bildat 1912, leddes länge av blida, kristet orienterade män, inriktade på civilt motstånd. Inom organisationen rådde konflikt om vita medlemmars rättigheter. Om de rent av skulle kunna få vara medlemmar. Mandela, medlem av ANC sedan 1942, företrädde länge en tydligt afrikansk nationalistisk linje, negativ eller direkt avvisande till vita kommunister som allierat sig med ANC.
1948 institutionaliserades rasismen i Sydafrika. Det segrande Nationalistpartiet byggde apartheid-staten med lagar som systematiskt utestängde och förnedrade folkmajoriteten. Den reducerades till en underordnad tjänarklass, deporterad till de eländigaste jordområden, tvingade att bära pass när de skulle förflytta sig inom det egna landet.
ANC hade förberett kampen. Organisationens ungdomsrörelse, där Mandela var en av ledarna, la fast en strategi för civil ohörsamhet och lagtrots. Folket mobiliserades i massdemonstrationer och strejker. Ännu var väpnat motstånd bortvalt, ännu plågades ANC av konflikter mellan nationalism och en icke-rasbaserad kamp, delvis byggd på klasstrider. ANC splittrades och en panafrikansk organisation, PAC, bildades.
Under 50-talets lagtrots och strejker och demonstrationer utsåg de vita härskarna Nelson Mandela till statens fiende. Han jagades av polis, bannlystes gång på gång och tvingades föra sin kamp underjordiskt. Han drev med polisen, uppträdde ständigt i nya förklädnader, utmanade systemet.
Under detta stridernas 50-tal bröt Mandela upp från sitt första äktenskap med Evelyn. Han gifte sig med den unga socialarbetaren Winnie Madikizela. På en gång ett dramatiskt, krävande eller förtärande äktenskap och århundradets kärlekshistoria. Parets döttrar Zeni och Zindesi föddes under de år då ANC tvingades övergå från civilt motstånd till väpnad kamp. Strategiskiftet följde efter massakrerna i Sharpeville och Langa, då polis och militär dödade medborgare som fredligt demonstrerade mot passlagarna.
Mandela blev från 1961 ledare för Umkhonto we Sizwe, Nationens spjut, oftast kallat MK. ”Vi är frihetskämpar, inte terrorister”, löd MK:s programförklaring. Regeringen har stängt alla lagliga vägar för protester, förklarade Mandela: ”Vi måste bilda en organisation som kan förmedla de förtrycktas vrede”, sa han.
ANC kom, via det i princip oberoende MK, att bli en del av den antikoloniala kampen i Afrika. Mandela mötte under en rundresa i Afrika 1961 ledarna ur sin egen generation: Julius Nyerere, Lépold Senghor, Kenneth Kaunda. Han fick militär utbildning under sin afrikanska resa.
I Sydafrika var han bannlyst. I slutet av 1961 dömdes han till fem års fängelse för uppvigling och för att olagligt ha lämnat landet. Två år senare inleddes den historiska Rivonia-rättegången. De ANC- och MK-ledare som inte gått i exil anklagades för högförräderi och hotades av dödsstraff.
Den vita härskarstaten hade medvetet falskt etiketterat ANC som kommunistiskt för att därmed kunna förklara organisationen olaglig.
Mandela förklarade i rätten: ”Den afrikanska nationalism som ANC står för är frihet och självförverkligande. Vårt viktigaste dokument är Frihetsdeklarationen. Den är på intet sätt ett utkast till socialistisk stat.” Mandela betonade samtidigt: ”Jag anser att kommunister alltid har spelat en aktiv roll i koloniserade länders kamp för sin frihet, eftersom kommunisternas kortsiktiga mål alltid står i överensstämmelse med befrielserörelsernas långsiktiga mål. På det internationella fältet har kommunister alltid hjälp oss. I Förena Nationerna och andra internationella organ har det kommunistiska blocket stött kampen mot kolonialismen och ofta verkat mer sympatiska till vår sak än en del av västländerna.”
Mandela var beläst i den socialistiska teoretiska litteraturen men var aldrig marxist. Han kritiserade dock skarpt den västliga kapitalismens allians med apartheidstaten och de stora utländska bolagens exploatering av den svarta befolkningen. Han kallade kapitalismen för ”det lömskaste systemet för utsugning.”
I Rivonia-rättegången sammanfattade Mandela sin humanistiska livssyn: ”Jag har ägnat mitt liv åt det afrikanska folkets kamp. Jag har slagits mot vit dominans och jag har slagits mot svart dominans. Jag har troget hållit mig till det fria och demokratiska samhällets ideal. Det är ett ideal som jag hoppas att få leva för att se förverkligat. Men, ers nåd, om så visar sig nödvändigt är jag beredd att dö för det.”
ANC måste för att nå full styrka bygga så breda allianser som möjligt, från Luthuli-generationens kristna humanister till den radikala fackliga rörelsen och det revolutionära kommunistpartiet. Internationellt samverkade ANC med antikoloniala stater av alla slag och med antiapartheid-rörelsen över hela världen.
Detta organisatoriska och internationella arbete var etablerat när Mandela och stora delar av ANC:s ledarskap deporterades till Robben Island, den gamla fångön utanför Kapstaden.
ANC:s insatser som befrielserörelse och den dramatiska, sorgliga, heroiska berättelsen om Mandela levde sig allt starkare under det kvarts sekel massfångenskapen varade.
”Er frihet kan inte skiljas från min”, sa svarade Mandela när han tackade nej till den vita rasistregeringens löfte att ge honom fri 1985 om han lovade avstå från politiska handlingar och från att ”uppvigla folket”.
Mandela definierade hela sitt liv friheten som något som nådde långt utöver den egna personen.
Paradoxalt nog använde han tiden under det barbariska frihetsberövandet på Robben Island till att utveckla friheten för sig själv och sina medfångar. Fångön blev ett Mandela-universitet. Han och hans medfångar delade med sig av sina kunskaper, om allt från naturvetenskap och politik till skönlitteratur. Mandela läste de stora ryska berättarna och höll general Kutuzov, Napoleons besegrare, som förebild.
På Robben Island växte den gamla ANC-generationen, om dock med viss möda, samman med de nya fångarna, de unga upproriska från Soweto 1976.
Mandela hade som ung tränat boxning hårt och metodiskt. Hans joggingpass började vid fyratiden på morgonen. Hans asketism hjälpte honom att uthärda fängelsetidens ohyggliga plågor: fotbojor och straffarbete vid kalkbrotten, vars sken svårt sargade ögonen. Han stod ut med den extrema trångboddheten, avskildheten från omvärlden, de korta övervakade besöken från familjen.
Han ville vårda sig om sin familj. Hans brevsamling påminner om en annan straffånges, Antonio Gramscis. Goda råd om hälsa och mat och böcker. Intensiva kärleksförklaringar.
”Jag känner mig sorgsen”, skriver han i ett av breven till Winnie.
En berättelse i självbiografin beskriver hur Mandela skötte en liten trädgårdstäppa utanför sin cell. Han vårdade särskilt väl en tomatplanta, vattnade den, grävde kring den och uppmuntrade den. För honom var plantan helt enkelt bilden av Winnie. Rasistregeringen hade skilt dem åt efter några år. Winnie fördrevs senare av polis, deporterades långt bort från hemmet. Hon fängslades och förföljdes, också med ryktesspridning. Mandela kunde inte bepansra sig mot den sortens smärta. Den århundradets kärlekssaga som inleddes med bröllopet 1958 tog slut när Mandela upphörde att vara en politisk fånge.
Den politiska triumfen för Mandela kom att rymma många privata tragedier. Barn som dog tidigt, barn som förtärdes av aids. Falska och sanna rykten om Winnies korruption och inblandning i mord på en ung pojke.
Vi ska bygga en regnbågsnation, lovade Mandela i sitt första tal som president. Han talade om försoning, inte hämnd. Kanske kan man säga: Han talade om att reformer och inte revolution skulle rasera apartheid-staten. Den förenade demokratiska fronten, UDF, hade under 80-talet skapat en finmaskig, väl sammanhållen organisation, ett parallellt samhälle. Det nya samhället var förberett.
Apartheid hade ruttnat inifrån, moraliskt och ekonomiskt. Systemet hade förbrukat sin roll som västvärldens geopolitiska skydd. Sovjet föll samtidigt som Sydafrika blev en demokrati. Endast några sista flämtande suckar av sympati hördes från den västliga högern. För Margaret Thatcher förblev Mandela ”en terrorist”.
När den vita diktaturen föll, höll ANC fram en paragraf om ”solnedgång”. De vita erbjöds vara med att administrera avvecklingen av den egna makten. Mangosuthu Buthelezis Inkatha-rörelse, finansierad av västkapitalister och beväpnad av den vita döende vita regeringen, hade prövat ett begränsat inbördeskrig mot ANC. Mandela bjöd Buthelezi en plats i den nya regeringen.
Apartheidsystemets ledare och lakejer bjöds in att självkritiskt vittna om sin brottslighet och sitt förtryck i den Sannings- och försoningskommission som Mandela överlät åt Desmond Tutu att leda. Mandela själv sträckte symboliskt ut armen till de vitas mest vördade symbol, rugbylandslaget.
Han reste till de länder som givit honom och ANC stöd, bland dem Sverige. Den gamle revolutionären hälsades som en fridsfurste. Dessa personliga hyllningar riskerade dölja den långa kollektiva kampen för demokrati och mot rasism. Den som dödat och förött så många tusentals liv.
Det var Mandelas historiska uppgift att leda kampen mot apartheid och ur detta monstruösa systems ruiner bygga social rättvisa och demokrati.
