Läsfrukter & förruttnelse i Kjellands lyckade poesi
Något nytt tycks slå upp efter nedbrytningen
POESI ”All uppvaktning undanbedes, vänligt men bestämt”, står det bland småannonserna i det lilla annonsbladet häruppe, varje nummer, med små variationer, viktig information, och ett slags poesi i sak. Som Rebecca Kjellands dikt, nya boken heter Ut av skogen (oktober) och utspelas i de glesaste av bygder, det inre och yttre landskapet skjuts obevekligt ihop, och den senkapitalistiska depressionen i det av urbanismen avfolkade och kvargömda ges torr och saklig röst.
Små livsuppehållande notiser flyter upp: ”Postbilen stanser vid postkassen. Jeg går ut.” ”Det ska snø utover natten.”
”Låvesvalene har kommet.” Däremellan läsfrukter och små gripande stycken om småorternas försök till överlevnad: kärleksstigar, hoppborgar…
Det som slår mig när jag läser denna lyckade poesibok är vad som tycks hända när vi tappat utopierna, när vi ingenstans ska, då inträder förruttnelsen. Följdriktigt pryds bokens sista sidor av en bädd av slingrande maskar. Och det fina i kråksången är, att ur detta jäsande, precis som i komposten, tycks något nytt slå upp, ett hopp vet jag inte, men kanske en tomhet, ur vilken utopin kan ta form?
”En sprekk blir större, // blir hel”