’Vad har hänt i ditt huvud?’

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Uppdaterad 2012-08-27 | Publicerad 2012-08-24

Leif GW Persson: Därför bad jag Göran Lambertz att dra åt helvete

ör sex år sedan begärde advokaten ­Pelle Svensson, på uppdrag av Johan Asplunds föräldrar, att dåvarande JK, Göran Lambertz, skulle granska mordutredningen och de åtta domarna mot Thomas Quick där mordet på deras son Johan var det ­sista brottet som Quick dömdes för.

Det klarade Lambertz av på mindre än en vecka vilket om inte annat vittnar om en imponerande arbetskapacitet med tanke på att Svenssons underlag bestod av ­tjugo tusen sidor och att utredningen om Quick var betydligt mer omfattande än så.

Lambertz slutsats var också tydlig nog och han gick till och med ­steget längre än vad som är brukligt bland sådana som han. ­Inte nog med att rättsprocessen var oantastlig, den var till och med ”skickligt genomförd”, hela vägen från polis och åklagare till de fällande domarna i sex ­olika tingsrätter. I dag är bilden en annan. Innan året är till ända kommer Thomas Quick att ha blivit frikänd för samtliga ­åtta mord som han dömdes för mellan 1994 och 2001 och den största skandalen i vår moderna rättshistoria är redan nu en väl etablerad sanning trots att Lambertz lyckades fördröja den ­under ytterligare några år.

I en debatt i Aktuellt i måndags med Lambertz påpekade jag att han var jävig när han granskade Quickutredningen ­genom att Quicks advokat Claes Borgström – som spelat en avgörande roll i denna ­juridiska härdsmälta – sedan många år är en av Lambertz bästa vänner. Detta har förargat Göran Lambertz och vad vet jag nu egentligen om den ­saken? (Afton­bladet Debatt, 22 augusti).

Jag vet inte mer än vad han själv har ­berättat för mig vid ­åtskilliga tillfällen under de år som han och jag har känt ­varandra. Att Borgström är en av hans bästa vänner, att han beundrar Borgström både som människa och jurist – till och med betraktar honom som ­något av en ”mentor” – och att han pratat med Borgström om Quickutredningen vid åtskilliga tillfällen både före och efter det att ­Johan Asplunds föräldrar gjorde sin JK-anmälan. Det är också i det läget som privat ­vänskap får ett offentligt intresse.

Jag har känt Claes Borgström sedan ­mitten på åttiotalet. Bortsett från hans ­insatser i Quick-affären så är han en av de mest framstående försvarsadvokaterna som vi haft här i landet under de ­senaste trettio åren.

helskärm

För femton år sedan ringde jag upp ­honom för att delge ­honom mina synpunkter på Thomas Quick och sedan dess har vi knappt hälsat på varandra. Trist att det blev så men ibland måste principen sättas före personen.

På samma vis är det med ­Göran Lambertz. Efter Aktuellt i måndags bad jag honom fara åt helvete eftersom jag ­inte längre förstår vad som har hänt i huvudet på den man som för åtta år sedan, även då i sin roll som JK, tog initiativ till utredningen om felaktigt dömda och därmed gav det mest betydande bidraget till den svenska rättssäkerhetsdebatten ­sedan slutet på femtiotalet. Trist att det blev så men ­ibland måste principen sättas före personen och vägen till helvetet är inte ­bara stensatt med goda ­avsikter, alltför ofta trafikeras den av i grunden hyggliga människor.

För drygt hundra år sedan ­påpekade författaren Joseph Conrad att ”så fort du blir vän med en människa så blir du också korrumperad”. Privat vänskap har ett pris och bättre än så kan det knappast ­sägas. Med det juridiska jävsbegreppet är det dessutom ännu enklare. Jävig blir du så fort du känner någon sedan tidigare och alldeles oavsett om du tycker bra eller illa om honom eller henne. Lätt nog att fatta som levnadsregel, betydligt ­svårare att ­leva upp till med tanke på de liv som vi människor faktiskt lever. Inte minst i ett litet land som Sverige där alla känner ­alla.

Enligt gammal god svensk tradition är vi redan nu i full färd med att diskutera orsakerna till det som har hänt trots att det fortfarande händer. Kan rättsskandalen kring Thomas Quick ­betraktas som en enskild händelse eller är det värre än så? Kanske är den till och med ett resultat av olika systemfel som är inbyggda i vår rättsapparat.

Jag har ägnat ett par tusen timmar åt att gå igenom förundersökningarna om Thomas Quick och mer än halva mitt ­yrkesliv på fyrtio år till att studera grova våldsbrott. Under de år som passerat har jag bland annat läst hundratals mord­utredningar. Bra och dåliga om vart ­annat, till och med en och annan där det har varit riktigt illa i den rent ­yrkesmässiga och polisiära meningen. Alldeles oavsett hur illa det nu kan ha varit vill jag samtidigt göra klart att jag aldrig ­någonsin har sett något som är ens i närheten av utredningarna om Thomas Quick. Inte i den där professionella ­meningen som handlar om total avsaknad av professionalism och där jag som granskare av det som hänt under långa stunder fruktat för mitt eget förstånd. Låt oss inte glömma bort detta.

I den meningen är utredningarna om Thomas Quick unika och om inte annat är det en klen tröst i det större sammanhang där vissa systemfel sedan länge ­blivit själva grundbulten i systemet. Så exempelvis när det kommer till den så kallade objektivitetsregeln. Att polis och åklagare skall vara lika noga med att ta till sig ­sådant som talar för den misstänktes oskuld som för hans skuld.

Glöm det. För här talar vi om att leva och verka i en värld där ändamålet ­helgar medlen, där en bra åklagare är en åklagare som tänker och gör som de ­poliser som han ­förväntas leda och där frågan om den misstänktes skuld allt för ofta är en relativitet. För har han inte begått just det här brottet så har han med säkerhet klarat sig ­undan något ­annat som är lika illa ­eller ännu ­värre.

En unikt dålig utredning? Visst, och lätt nog att visa och förstå för den som orkar bry sig.

Allvarliga systemfel? Självfallet och hur skulle det kunna bli på något annat sätt när kraven på en effektiv brottsbekämpning ställs i direkt konflikt med kravet på rättssäkerhet.

När jag lyssnar på Göran Lambertz får jag för mig att det kan vara värre ändå. Att det som hände i samband med Quick-utredningen är den logiska följden av ett system där sådana som han lever och verkar.

I detta lilla land där alla känner ­alla.

Leif GW Persson