Truman kaputt som reporter
"In cold blood" – ännu ett amerikanskt journalistiskt verk som inte klarar ett äkthetstest
Äktheten i Truman Capotes rafflande reportagebok In cold blood (1966) har länge ifrågasatts. Inte minst för att han precis som en annan omdiskuterad reporterlegendar – Ryszard Kapuscinski – vägrade att ta anteckningar. Han menade själv att han hade någon sorts absolut minne.
Men polisdokument som presenterades i Wall street journal den 8 februari i år gör det nu klart att Capote tog sig väldigt stora friheter när han skrev sin historia.
Det är framför allt hjälteporträttet på mordutredaren Alvin Dewey som faller isär. Flera dramatiska scener i boken är rena falsarier. Dewey och Kansaspolisen arbetade i verkligheten betydligt långsammare än boken påstår.
Dewey, som alltid intygat bokens äkthet, jobbade dessutom väldigt nära Capote under skrivprocessen. Hans fru betalades till och med en stor ersättning som ”konsult” när boken skulle bli film.
Detaljer, som gör att boken som Capote själv påstod inte innehöll ett ”osant ord” trots allt måste betraktas som en sorts roman.
Därmed sällar sig In cold blood till en lång rad hyllade amerikanska reportage som inte tålt en noggrannare granskning.
Kanske beror den allt längre raden av återkallade Pulitzerpris och skandalösa falsarier på den amerikanska reportertradition som alltid premierat det goda berättandet framför allt annat. Eller på att den granskas hårdare än annan journalistik. Man tvingas i alla fall än en gång konstatera att verkligheten tyvärr är lite tråkigare än dikten.
Förtydligande: Tidigare påstods i nedryckaren att Truman Capote fick pulitzerpriset för ”In coold blood”. Det stämmer inte. Däremot vann hans assistent Harper Lee, priset för sin klassiska roman "To kill a mockingbird".