Doldisen som blev bättre än John Bauer
Tecknaren Gustaf Tenggren var doldis i Sverige - blev superstjärna i USA
Ödet står och väger 1916 för en av Sveriges populäraste bokserier någonsin, Bland tomtar och troll.
Sagosamlingens äss och illustratör John Bauer har dragit sig ur och upplagan sjunker. Förläggaren Erik Åkerlund sliter sitt hår.
Hur Åkerlund får snilleblixten att ersätta Bauer med den oprövade 20-åringen Gustaf Tenggren (1896–1970) från Alingsåstrakten är okänt, men resultatet är inte illa.
Det är till och med bättre.
Tenggrens stil erinrar förstås i hög grad om föregångarens – de ljusa skymningshimlarna med sina nålstick till stjärnor finns där, liksom de mäktiga åsarna och de närmast sakrala skogsrummen men variationen är större och färgsättningen helt olikartad.
Där Bauer, inskolad i en äldre tryckteknik, är tämligen däven i uttrycket öser Tenggren på med måleriska effekter och intrikat ljussättning. Hans kolorit är glödande och intensiv och sticker på ett nästan tredimensionellt vis ut ur de numera gulnade boksidorna. Som inbiten porträttmålare lägger han också större vikt vid ansiktsuttryck och karaktär än Bauer, vars älvor och troll ofta framstår som rent staffage. När Tenggren avslutar uppdraget, efter att ha illustrerat Bland tomtar och troll i tio årgångar mot Bauers åtta, har han för länge sedan slutat att behöva det.
Under arbetets gång har han nämligen hunnit emigrera till USA och där göra kometkarriär som illustratör och konstnär. Nu lever han jetsetliv, ritar omslag till Life Magazine och blir sedermera headhuntad av självaste Walt Disney, vilken anställer honom som konstnärlig ledare för bland annat filmerna Snövit (1937) och Pinocchio (1940).
När M/S Gripsholm anlöper Göteborgs hamn i juni 1946, som första förbindelse från USA efter kriget, slås det upp stort i tidningarna att både Gustaf Tenggren och Greta Garbo står på passagerarlistan.
Han har blivit en superstjärna helt enkelt, och att så få svenskar känner igen hans namn i dag är en smula gåtfullt. I USA är han ännu ett stort namn, åtminstone bland Disney-fans.
Lars Emanuelssons och Oskar Ekmans praktvolym Gustaf Tenggren – en biografi (Kartago förlag) gör sitt bästa för att råda bot på glömskan. Boken är det första verket på svenska om Tenggren överhuvudtaget, och förser läsaren med rikliga exempel från i stort sett samtliga av konstnärens verksamma år: elevarbeten från Slöjdföreningens skola och Valand, skämtteckningar, stafflimåleri, glassiga magasinsillustrationer, reklamtryck, filmskisser, barnboksbilder med gulliga djur. Spännvidden är enastående, flyhäntheten mirakulös, och den som blir röd om kinderna av jugend-prunk kommer definitivt inte att bli besviken.
Texten vankar trofast på i spåren från Tenggrens barndom i byn Magra i Västergötland till ålderdomen i Dogfish Head vid Atlantkusten i Maine. Författarna har gjort ett hästjobb (som enligt uppgift har tagit 25 år) och läsaren möter ett överflöd av detaljer och förvånande fakta. Ta bara en sådan sak som att Rudolf Petersson, 91:ans skapare, griper in i handlingen.
Tenggren själv förefaller dock högst svårfångad, och det är nog ingen slump att biografin inleds med ett trickfoto från 1910-talet, av samma slag som det som pryder omslaget till Paul Austers bok Att uppfinna ensamheten från 1982. På fotot syns fem stycken Gustaf Tenggren församlade runt ett bord, egentligen en och samma upplaga av konstnären men fotograferad ur olika vinklar. De fem Tenggrenarna stirrar alla på ett lite kusligt vis ut i tomma inte, som om de inte noterade varandras närvaro. Det är en bild av döden, ett porträtt av en osynlig man.
Fram i Emanuelssons och Ekmans levnadsteckning träder förvisso bilden av en solklar naturbegåvning som hade turen att tidigt få sin förmåga bekräftad, men också bilden av anpassling och pragmatiker, lika ombytlig i sinne som i stil.
Han beblandade sig inte med animatörerna, skriver en av Tenggrens medarbetare på Disney, animatören Frank Thomas. Han var ingen trevlig man, men en stor talang.
Också i Tenggrens bildproduktion är det svårt att få korn på vem han var. I hans fenomenala förmåga att snappa upp nya manér finns ett teflonartat drag som eventuellt kan ha bidragit till hans anonymitet i dag.
I början av Tenggrens karriär gjordes svenskarna visserligen underkunniga om hans amerikanska succé, men redan i slutet av fyrtiotalet tycks emigranten ohjälpligt ha hamnat i medieskugga i hemlandet.
Detta trots att många av de barnböcker han illustrerade åt amerikanska förläggare också gavs ut och såldes med stor framgång i Sverige under femtio- och sextiotalen, som exempelvis titlarna i serien Little golden books (FiB:s Gyllene böcker).
Kanske hade förhållandet varit ett annat om Tenggren dött lika ungt och dramatiskt som Bauer.