Hoppa till innehållAftonbladet

Dagens namn: Mikael, Mikaela

Makalöst musicerande

Finska mästare briljerade på Östersjöfestivalen

Inledningen av den elfte Östersjöfestivalen i går kväll bestod av två tämligen skilda verk, men som båda satte ribban högt för resten av veckan. Två mästare, kompositören Kaija Saariaho och dirigenten Esa-Pekka Salonen, måste främst äras. Saariahos kammarstycke Sombre från 2012 är inspirerat av två konstnärers sena verk, Mark Rothkos suggestiva, närmast andliga målningar vars färglager blev allt mörkare med tiden, respektive Ezra Pounds sista Cantos, med de berömda raderna att han sökt skapa ett jordiskt paradis – ”a paradiso terrestre”.

Pounds rader kan läsas som ett slags sorg över att han misslyckades med sitt livsverk The Cantos, dova ord av en poet som en gång skrev att ett samtal med honom, var som en explosion i ett konstmuseum.

Saariahos Sombre är också ett dovt stycke, Pounds ord läggs hos barytonen Daniel Belcher och basflöjtisten Camilla Hoitenga, som bokstavligen får tala genom sitt instrument. Därtill kontrabas, harpa och lite slagverk. Skarpt, uppfordrande men någonstans också sakligt förlåtande, så kräver verket uppmärksamhet. Klangerna är avskalade men suggestiva och Saariaho visar även i det lilla formatet att hon tillhör en av samtidens mest intressanta kompositörer.

Fransk musik har aldrig riktigt blivit repertoarmusik i svenska operahus och konsertsalar. På 2007 års Östersjöfestival dirigerade Valery Gergiev Berlioz Benevenuto Cellini med dunder och brak och nu gjorde Esa-Pekka Salonen något liknande med den dramatiska symfonin Romeo et JulietteWagner lärde sig ett och annat av Berlioz’ metod att med musik berätta historien om Romeo och Julia; kanske är det delvis tack vare Wagner som de olika satserna knappast tycks behöva text för att förstås. Förälskelsen, kärleksnatten lika väl som de bådas död behöver ingen översättning. Så, helt enkelt, låter dessa känslor och händelser.

Och sedan detta framförande. Katarina Karnéus fylliga mezzosopran, Paul Groves mjuka tenor och så Salonen, som lyfte Kungliga Hovkapellet och operakören till nya höjder. Skarpa konturer oaktat om det gäller de mer sköra, ömtåliga partierna eller de högdramatiska och med en linjeföring som håller ihop historien. Det var inget mindre än en makalös insats av Salonen, av den kalibern att man får akta sig att höra verket under någon annan dirigent för lång tid framåt.

Följ ämnen i artikeln