”Därför bör jag frias”
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2014-09-24 | Publicerad 2014-09-23
Debattören Mattias Irving protesterade mot nazister med psalmer - nu börjar rättegången mot honom
I dag ställs jag inför rätta för att ha sjungit psalmer och vägrat att ge fri lejd åt nazisterna som tågade genom Jönköping den 1 maj i år. Jag anses ha varit ohörsam mot den ordningsmakt som prioriterat nazisternas rätt att hetsa mot mig framför min rätt att utöva min tro.
Våren 2014 var antirasismens vår. Vi stod styrkta av Kärrtorpsmanifestationen, vi var brandmän, sjuksköterskor och präster som stod upp emot rasismen. I Kärrtorp fanns en given motberättelse till nazismen: Kärlek, solidaritet med andra i orten, social sammanhållning.
Vi skulle inte ha nazister på våra gator, och detta betraktades som ett fredsbudskap.
En vår och sommar av kraftfull liberal, konservativ och polisiär moteld följde, och kulminerade i ett mardrömslikt valresultat hämtat ur 30-talets inledningsår.
Vart tog berättelsen från Kärrtorp vägen?
Under några korta månader var antirasisten en vanlig medborgare, kanske en psalmsångare. Nu vilar den ständiga förväntningen om våldsamheter över varje antirasistisk demonstration. Som kristen tror jag förvisso att våldet är en ofrånkomlig komponent i det mänskliga livet, och våldets ständiga möjlighet är det fundament som gör all politik nödvändig. Men våldet kan också förstås som ett av de främsta uttrycken för patriarkatet. Våldsamma demonstrationer stänger gatan som politiskt spelrum för den stora majoriteten av svenskarna – inte minst mig själv, som har flera fysiska funktionsnedsättningar.
Som kristen tror jag också att det är vår särskilda uppgift att aldrig göra skillnad på människor, och liksom konstaterades vid Kyrkornas världsråds öppnande 1948 i Amsterdam: Kriget är emot Guds vilja. 2011 nådde man i Kingston, Jamaica, fram till en ny tolkning av fredsbegreppet som inkluderar ett särskilt ansvar för kristna att förhindra och föregripa konflikt genom långsiktigt arbete.
Idén om civilt kristet motstånd är dock betydligt äldre. 1536 åberopade Jean Calvin den kristna plikten att ”göra motstånd mot omåttlighet och grymhet från kungarnas sida”, och fångade därmed upp den medeltida kristna doktrinen om folkets moraliska rätt till motstånd och ansvarsutkrävande mot de styrande.
Jag och ett flertal andra kristna beslutade oss således att manifestera på första maj genom att sjunga psalmer. Det är ett närmast naivistiskt initiativ, av samma snitt som den retorik som genomsyrade manifestationen i Kärrtorp: Möt hatet med kärlek.
I en valrörelse som kännetecknats av tävlan om regeringsdugligheten och torr sifferexercis har de ideologiska frågorna åsidosatts. Som Petter Larsson påpekar i Sydsvenskan har valrörelsen lämnat öppet mål åt Sverigedemokraterna, som har profiterat på en ideologiskt urvattnad samtid.
I stället för levande idédebatt om de brännande frågorna om vilket Sverige vi vill se, har vi fått en diskussion vars främsta kännetecken är formalistiska utläggningar om korrekta och inkorrekta former för att försvara människovärdet.
Polisen i Jönköping har beskrivit sig formellt bakbunden av grundlagen att tillåta nazisterna demonstrera. Rektorer har sagt sig formellt tvungna att släppa in rasister att tala i skolorna. Vana parlamentariker utfäster att de ska isolera SD, men när de ska tillsätta posten som andre vice talman abdikerar de från politiken för att åter bli byråkrater. Praxis är att tillsätta talman i riksdagen utefter partiernas storlek, och man är inte beredd att frångå praxis för att hålla fascisterna borta från rikets främsta parlamentariska uppdrag.
Dessa exempel vittnar om en banaliserad syn på den demokratiska processen, som en marknad där alla partier och åsikter ska ha lika chans att konkurrera om väljarna. Men om vi på allvar godtar ett politiskt tillstånd av åsikternas allmänna utbytbarhet så har vi också abdikerat från den mänskliga plikten att skilja rätt från fel.
I den välkända rättegången mot nazisten Adolf Eichmann 1962 ställdes denna plikt på sin spets, och utmynnade i att byråkraten dömdes till döden för sin plikttrogenhet: Order som är uppenbart brottsliga ska inte åtlydas. Med Hannah Arendts ord, ”i politiken är lydnad och stöd samma sak”.
När den demokratiska ryggmärgsreflexen försvagas så går det att knäcka den demokratiska koden och kortsluta det politiska tänkandet. Så har ju skett i det förflutna. Som förintelseforskaren Henry Feingold uttryckt det: ”Den ideologi och det samhällssystem som gav upphov till Auschwitz är fortfarande intakta”. Då kallades det ”eutanasiläger”. Nu kallas det ”Rättssäkert och effektivt verkställighetsarbete” (REVA). Då liksom nu anses något annat än efterlevnad av order vara djupt problematiskt och rättsosäkert. Handlandets moraliska laddning desarmeras av byråkratisk prosa.
Vintern 1993 nekades SD demonstrationstillstånd i Växjö på grund av julruschen. De kunde gott vänta till fram på vårkanten med att hålla sin demonstration, menade polisen då. Nu hävdar samma poliskår, stödd av precis samma lagtext, att de intet kan göra när nazister vill tåga genom Jönköping på första maj. 2006 var de nu nedlagda Nationaldemokraterna hänvisade till att manifestera långt utanför ringmuren när de ville synas under Almedalsveckan. I år fick nazisterna tala från stora scenen. Det är en mycket snabb förändring i förhållningssätt gentemot dessa krafter.
Vi har i teorin en chans vart fjärde år att rösta fram en justitieminister som förser polismakten med nya direktiv. Därutöver är vår plikt som medborgare tvåfaldig: Att lyda polisens order, och att genom makten hos våra röstsedlar bära det yttersta moraliska ansvaret för polisens eget agerande – även när dessa poliser utövar våld mot oss eller kränker våra rättigheter. Som demokrater förväntas vi ironiskt nog vara lika disciplinerade i vår åtlydnad av lagarna som nazisterna någonsin var.
Allt vad vi vet om förintelsen kan sammanfattas i följande mening: Det får aldrig ske igen. Nu står jag inför rätta, inte för att som Eichmann ha deltagit i den byråkrati som gjort förintelsen möjlig, utan för att jag tvärtom har försökt att tänka själv och skilja rätt från fel. Det borde ligga i hela samhällets intresse att frikänna mig.
Redaktionssekreterare för tankesmedjan Dagens Seglora – Kärlek och kritik
Mattias Irving
